Satir och karikatyr vinner valet
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Varför är det så tunnsått med politiska karikatyrer i kungariket Sverige? OK. Den rike kungen och hans familj brukar det kunna skojas med – programmet Hey Baberiba fick till och med på tafsen av självaste hovet för sina "förlöpningar". Men utöver det? Då råder det största möjliga t-y-s-t-n-a-d. Och detta, väl att märka, när det finns sådana idealiska politiska karikatyrobjekt som hurtiga "vi ska klara av det" Maudan, giv inte akt Tolgfors, ordning i klassen Björklund och Calle "han som alltid vet mest" på Sprången. (Att karikera den så gott som osynliga oppositionen torde i nuvarande läge vara ett mission impossible.)
Så icke i USA. Inför det stundande presidentvalet – liksom inför tidigare liknande drabbningar – har det vimlat av karikatyrer i samtliga medier och i alla de sammanhang. Det började redan under primärvalskampanjen där Hillary Rodham Clinton fick sina fiskar varma flera gånger om. Barack Obama fick självklart hårda slängar av samma slev, liksom John McCain. För att inte tala om – vilket vi här inte ska – den sittande presidenten, men när det gäller att ge sig på en lam anka som därtill går på kryckor är det mer en fråga om lyteskomik än karikatyr. När så vicepresidentkandidaterna Joseph Biden och, inte minst, Sarah Palin kom med i valracet i början av september så åkte proppen ur karikatyrflaskan med en ljudlig smäll. Mest, bäst och värst florerar karikatyrerna och satirerna på webbplatsen YouTube.
YouTube-valetTidigt ute var tidskriften Vanity Fair. I sitt juninummer 2007 deklarerade man: "Nu är det slut på den gammaldags, episka presidentberättelsen och början på politiken via YouTube." Först ut på YouTube som politikerscen var inte oväntat Hillary Clinton. Hon gjorde det i en från 1984 uppdaterad reklamspott där en Über-babe slår sönder en jättebiioduk med en slägga för att frita slavdronerna från deras indoktrinerade trans. Denna gång med den skillnaden att det var Hillary som höll i släggan, och annonsen räckte långt för att väcka intresset kring både Hillary Clinton och detta nya sätt att visa upp sig på. 
dana edelson/ap/scanpix Tina Fey agerar Sarah Palin med Amy Poehler i rollen som Hillary Rodham Clinton på Saturday Night Live.
I USA kallas det medborgarannonser (citizen ads) genom att de är lätta både att färdigställa och om möjligt ännu lättare att få publicerade på just YouTube. Trots annonsen gick det inget vidare för Hillary Clinton. Det gjorde det inte heller för Steve Novick. Han ställde upp som kandidat till senaten i höstens val i sin hemstat Oregon. Hans främsta sätt att nå ut till de demokratiska väljarna var genom ett antal annonser på YouTube. Totalt kostade de inte mer än 60 000 dollar att producera, en bråkdel mot vad det hade kostat Mr. Novick att köpa reklamtid på någon reguljär TV-kanal. Den annons som tilldrog sig det största intresset var där Steve Novick, en 45-årig lagom rund man med ett handslag av stål – i stället för vänsterhand har han en krok – hjälper en bekant på en bar att öppna en öl med sin krok samtidigt som han säger: "We can't afford just politics as usual." Nu var det inte nog för Steve Novick att bli demokraternas kandidat till USA:s senat – han förlorade primärvalet med tre procentenheter – men det var fullt tillräckligt för att göra honom till skapare av en ny trend. "YouTube plus netroots equals Steve Novick", enligt New York Times. (Ordet netroots är en sammanbindning av Internet med grassroots för att beskriva denna typ av politisk aktivism.)
YouTube-skvaletYouTube lämpar sig inte enbart för att föra ut positiva budskap om de politiska kandidaterna. Webbplatsen är om möjligt ännu bättre när det gäller att på alla sätt med ljud och i bild baktala, förtala och negativt omtala sina politiska motståndare. Det är självklart inget nytt för YouTube. Redan för 30 år sedan lyckades Chevy Chase i TV-programmet Saturday Night Live visa en snubblande Gerald Ford på ett sådant sätt att det skapade en bestående bild av Ford som egentligen var en av de mest sportiga presidenterna i amerikansk historia.
När i samband med den pågående valkampanjen Saturday Night Live genom komikern Tina Fey gjorde en obetalbar parodi på vicepresidentkandidaten Sarah Palin hamnade den omgående på YouTube och den har till dags dato setts mer än 3,2 miljoner gånger. Utöver det har den visats på nyheterna på samtliga USA:s TV-kanaler. Snacka om genomslag! Det har till och med gått så långt att man i en del fall inte lyckats se var Tina Fey upphör och Sarah Palin börjar och vice versa. Ungefär där har den pågående amerikanska valkampanjen hamnat: kandidaterna känns alldeles för ofta som karikatyrer på sig själva.
Något som YouTube också har visat sig användbart för i valkampanjen är det som brukar kallas negative campaigning, dvs. kampanjmakande där man på olika sätt svartmålar sin motståndare och ställer honom eller henne i mörkast möjliga dager. Att göra det i en betald TV-annons kan vara känsligt och ibland slå tillbaka på avsändaren mer än på den svartmålade. Det verkar för övrigt vara precis just det (och inget annat) som John McCains svartmålning av Barack Obama under september har uppnått. Gör man motsvarande på YouTube behöver kandidaten inte stå som avsändare – han kan till och med och med illa dold min kritisera inslaget – samtidigt som han eller hon om möjligt kan svartmåla med ännu mörkare penslar.
Till sist: Den som är intresserad av att se på en del traditionella ("hederliga") karikatyrer rekommenderas att ta en titt på David Levines presidentkarikatyrer. Under fyra decennier har han gjort sig ett namn (och ett oändligt antal bilder) i framför allt New York Review of Books, för övrigt en oumbärlig tidning för den som vill följa amerikansk politik. Reportage på NE.se: Politikern i satiren
Externa länkar: Steve Novick for Senate, Tina Fey som Sarah Palin, The Real McCain och Obama Antichrist
(Artikeln publicerad 2008-10-27)
YouTube-valet: Satir och karikatyr vinner valet
http://www.ne.se/rep/youtube-valet-satir-och-karikatyr-vinner-valet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
