Mai Palmberg, Nordiska Afrikainstitutet
I Zimbabwes nyutnämnde premiärminister Morgan Tsvangirais liv kan man avläsa grunddragen i Zimbabwes historia de senaste 30 åren.
Morgan Tsvangirai föddes 1952 i Gutu i det som då var Sydrhodesia (landet blev som Zimbabwe självständigt 1980). Han hör till karanga, den största folkgruppen i Zimbabwe, som talar en dialekt av bantuspråket shona. Även hans politiska rival, president Robert Mugabe, är shonatalande, men han kommer från folkgruppen zezuru.
Som ung, då Tsvangirai arbetade i nickelgruvorna, var han en trogen anhängare av Robert Mugabe och steg snabbt i graderna i det styrande ZANU-partiet. Mest känd blev han som fackföreningsledare. Efter att ha suttit i gruvarbetarfackets ledning verkade han under tio år (1989–99) som generalsekreterare för zimbabwiska LO, Zimbabwe Congress of Trade Unions, ZFTU.
 |
|
Morgan Tsvanigrai i Harare några dagar efter bilolyckan som tog hans hustrus liv. |
|
DESMOND KWNDE/AFP/SCANPIX |
Vattendelaren
I mitten av 1990-talet började det skära sig mellan fackföreningsrörelsen och det regerande ZANU-partiet. Stadsbor och arbetare drabbades märkbart av den ekonomiska kris, som hade tvingat regeringen att ta lån från Internationella Valutafonden (IMF) på villkor att subventioner avskaffades på bland annat livsmedel, hälsovård och skola.
1997 bildades National Constitutional Assembly (NCA, den nationella grundlagsstiftande församlingen) och Tsvangirai blev dess ordförande. Den förde en kampanj för en ny grundlag. Medan facket stred för tydligare fackliga rättigheter förenade sig olika kyrkor i kampanjen för att stärka de mänskliga rättigheterna i landet.
Även ZANU-regeringen ville skriva om grundlagen för att ytterligare stärka presidentens makt och en folkomröstning utlystes till februari 2000. Inför denna bildades Movement for Democratic Change (MDC), med Tsvangirai som ordförande. Till en början var MDC snarare en koalition av intressen än ett sammansvetsat parti. Till mångas överraskning lyckades det oppositionen att fälla ZANU:s grundlagsförslag. Detta blev vattendelaren. Från och med nu såg Robert Mugabe på Tsvangirai som ett allvarligt hot mot hans maktställning.
”Landsförrädare”
MDC har tillåtits ställa upp i valen, men det har varit omstritt, och Tsangvirai har anklagats för förräderi och även misshandlats. MDC har fått sitt största stöd bland bantufolket ndebele i sydväst, Matabelelands provins, där ZANU:s stöd har varit ringa ända sedan regeringsstyrkor i mitten av 1980-talet dödade mer än 20 000 civila i jakt på ett fåtal beväpnade rebeller. Även i städerna fick MDC ett stort stöd.
När president Mugabe i samma veva lät krigsveteraner och arbetslösa ungdomar med våld ta över vita farmer ställde sig farmarna på MDC:s sida. Mugabe utnyttjade detta för att anklaga MDC för att vara bulvan för brittiska och vita farmares intressen. Denna anklagelse för landsförräderi piskade upp stämningen i det polariserade Zimbabwe.
2002 ställde Tsvangirai upp i presidentvalet och erhöll 42,0 procent av rösterna mot Mugabes 56,2 procent. Sydafrikanska observatörer betecknade valet som ”legitimt”, andra utländska observatörer ansåg inte att valen var fria och rättvisa. MDC vägrade godkänna valresultatet.
”Rädda Zimbabwe”
2003 anklagades Tsvangirai på ett svagt bevismaterial för högförräderi, det vill säga för planer att mörda Mugabe. Hans försvarsadvokat var George Bizos, som 1964 hade försvarat Nelson Mandela i apartheidregimens högförräderirättegång.
Efter tvekan ställde MDC upp i parlamentsvalet i mars 2005, resultatet blev åter omstritt. Officiellt fick MDC 39,5 procent av rösterna.
I slutet av 2005 sprack MDC på inställningen till det nya överhus, senaten, som Mugabe instiftade. Tsvangirai förkastade senaten, men så gott som alla de MDC-ledare, som var ndebele, gick emot honom och bildade en egen fraktion av MDC, med rymdforskaren Arthur Mutambara som ledare. När senatsvalen hölls i november 2005 fick ZANU 43 av de 50 valbara platserna.
I mars 2007 misshandlades Tsvangirai och några andra MDC-ledare under en offentlig bönestund i en ”Rädda Zimbabwe-kampanj”.
Nationell enhetsregering
Den 29 mars 2008 hölls presidentval och parlamentsval samtidigt. Valkommissionen dröjde till maj med de officiella valresultaten. Tsvangirais MDC fick 99 platser och Mutambaras MDC-fraktion 10. ZANU-PF fick 97 plaser, men fick trots det majoritet genom att presidenten utnämner 30 ledamöter. Efter ytterligare väntan förkunnades att Tsvangirai hade fått 47,9 procent och Mugabe 43,2 procent av presidentvalets röster.
Utan absolut majoritet för någon sida måste det bli en andra valomgång. MDC betvivlade resultatet, men gick med på en ny omgång. En vecka före valet drog sig Tsvangirai ur leken med hänsyn till ett ökat politiskt våld, som resulterat i omkring 100 döda. I valet 27 juni 2008 fick Mugabe över 90 procent av rösterna, men endast ca 20 procent av de röstberättigade hade röstat.
Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki medlade för att åstadkomma en nationell enhetsregering. Det lyckades honom att få MDC och ZANU att underteckna ett principavtal 21 juli 2008. Fördelningen av ministerposter, fortsatt våld och fortsatta landockupationer fördröjde dock i praktiken en politisk lösning för att skapa en för alla parter acceptabel maktdelning.
Trakasserierna av Morgan Tsvangirai fortsatte dock. När regeringsförhandlingarna fördes i Botswana vägrades han pass av zimbabwiska myndigheter trots att det var klart att han skulle bli premiärminister. Först den 11 februari 2009 svors Morgan Tsvangirai in som premiärminister av president Mugabe.
Övergångsregering
”Maktdelningsöverenskommelsen” innebär skapandet av hela 31 ministerier, 15 för ZANU, 13 för MDC-Tsvangirai och 3 för MDC-Mutambara. Inom MDC anklagades Tsvangirai för att förbigå ndebele, medan ZANU försökte få fler ministrar än i avtalet. Flera MDC-ledare betecknar enhetsregeringen som enbart en övergång inför nästa fria val.
Den 6 mars 2009 blev Tsvangirais bil påkörd av en långtradare i närheten av hans hemort. Själv skadades Morgan Tsvangirai lindrigt men hans fru Susan omkom. Trots att – förutsägbart – både president Mugabe och Tsvangirai sade att det var en olyckshändelse gick ryktena heta att ”olyckan” var ett försök till eliminering av Morgan Tsvangirai. På så sätt var ZANU och presidenten klart medskyldiga: de hade vägrat att ge premiärministern poliseskort.
Vid begravningen av Susan Tsvangirai deltog Robert Mugabe, men inte landets högsta militära chefer. Dessa hade nämligen vägrat att erkänna Morgan Tsvangirai som Zimbabwes premiärminister.
Litteratur om Morgan Tsvangirai
- Citizen of Africa: Conversations with Morgan Tsvangirai av Stephen Chan (2006)
- Face of Courage: Morgan Tsvangirai av Sarah Huddleston (2005)
Extern länk
Zimbabwes historia i ett människoöde
http://www.ne.se/rep/zimbabwes-historia-i-ett-människoöde
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
