Döda havet, arabiska al-Baḥr al-Mayyit eller Bahr Lūt (’Lots hav’), hebreiska Yam ha-Melaḥ, avloppslös saltsjö i västra Asien.

Dödahavsrullarna, ibland kallade Qumrantexterna, sammanfattande benämning på de handskrifter som sedan 1947 påträffats i trakten av Qumran vid Döda havets nordvästra strand.

döda språk, en något oegentlig benämning på språk som inte längre fungerar som modersmål för någon.

Döda själar, Mjortvyje dusji, ofullbordad roman av den ryske författaren Nikolaj Gogol, utgiven 1842.

Döda fallet, torrlagt vattenfall i Jämtland. Det uppkom 1796 när Magnus Huss, ”Vildhussen”, lät en liten bäck börja gräva en kanal genom de isälvsavlagringar som sedan istidens slut dämt upp Ragundasjön i Indalsälven och hindrat älven från att rinna i sin ursprungliga fåra från tiden före den senaste istiden.

död, i biologisk mening att en organism inte längre är levande, det vill säga inte längre har förmåga till näringsupptag, ämnesomsättning, utsöndring, spontan rörelse, fortplantning och reaktion på yttre påverkan (jämför liv).

dö`da verb ~de ~t ORDLED: död-ar SUBST.: dödande, dödning (till 2)

propaganda, mer eller mindre systematiskt bedriven verksamhet som syftar till att med hjälp av språk, bilder eller andra symboler påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning.

förintelsen (engelska holocaust, hebreiska shoa), benämning på nazisternas folkmord på judar under andra världskriget 1939–45.

döda handen, ett uttryck som redan under medeltiden användes om kyrkan, stiftelser eller andra inrättningar såsom mottagare eller innehavare av jordagods eller annan fast egendom.