på`kalla verb ~de ~t ORDLED: på--kall-ar SUBST.: påkallande

rättsstat, begrepp som utbildades i den tyska rättsvetenskapen under 1800-talets senare hälft och som fått stor betydelse som västerländskt samhälleligt ideal.

åtal, talan i brottmål om ansvar för brott.

hieroglyfer, benämning på den fornegyptiska bildskriften, ibland använd även om andra bildskrifter.

inkvisition, inkvisitionen, en speciellt upprättad kyrklig domstol, som alltsedan 1200-talets början med ensamrätt hade uppdraget att tillrättaföra alla dem som otvetydigt handlade och trodde i strid med kyrkans lära.

Martensklausulen, stadgande i 1907 års Haagkonvention om landkrigets lagar (den fjärde Haagkonventionen).

rekvisit, nödvändig förutsättning för att ett visst förhållande eller en viss konsekvens ska inträda.

tilltalsord, ord som man använder som benämning på den man talar med.

barnspråk, benämning på människans språk under dess tillblivelse i spädbarnsåldern och senare utveckling under småbarnstiden och skolåldern fram till puberteten.

kastrering, avlägsnande av testiklar eller äggstockar för att hindra bildningen av könshormoner (testosteron hos mannen och östrogener hos kvinnan) från dessa.