förver´kliga verb ~de ~t ORDLED: för-verk-lig-ar SUBST.: förverkligande

förverkande, omhändertagande av egendom på grund av brottsligt förfarande, t.ex. insmugglad alkohol.

nationalism, tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende.

norm, det ”normala” eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp; konvention, praxis.

socialism, benämning på såväl en uppsättning politiska ideal som rörelser eller partier som arbetar för att förverkliga dessa ideal.

renässans, stil inom konst och litteratur eller epok inom den västerländska historien.

konsekvensetik, effektetik, teleologisk etik, normativ etisk teori som hävdar att man kan avgöra huruvida en handling är rätt eller orätt med utgångspunkt i värdet hos dess konsekvenser, vanligen relativt värdena hos alternativens konsekvenser.

humanism, som historisk företeelse – vanligen i bestämd form, humanismen – ett bildningsprogram där människans förädling antas bäst bli förverkligad genom studiet och efterliknandet av den grekisk-romerska antiken.

nirvana, nirvāṇa, inom buddhismen det högsta målet för religiös strävan.

judar, ett folk med ursprung i Främre Orienten.