kränkning, som folkrättslig term en handling som strider mot allmän folkrätt eller ett internationellt rättsligt åtagande i bl.a. avtal, konvention eller traktat.

kränk`ning subst. ~en ~ar ORDLED: kränk-ning-en

integritet, rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp (personlig integritet).

urfolk, ursprungsbefolkning, urbefolkning, urinvånare, vanligen de etniska grupper som är ättlingar till de första mänskliga invånarna i ett visst geografiskt område.

me too-rörelsen, globalt upprop mot sexuella trakasserier och övergrepp. 

brott, gärning för vilken i lag eller annan författning är stadgat straff, dvs. böter eller fängelse.

hädelse, kränkning av Guds eller gudarnas majestät genom smädelser eller hån.

hedersförtryck, fridsbrott som föreligger när en förövare begår upprepade brottsliga gärningar av visst slag mot ett offer i syfte att bevara eller återupprätta exempelvis familjens eller släktens heder. 

kris, psykologisk kris, svår situation, reaktionen på en livssituation där individens tidigare erfarenheter inte är tillräckliga för att hen ska kunna bemästra situationen utan ett betydande psykiskt lidande.

brott mot mänskligheten, grova förseelser begångna mot civilbefolkningen, första gången definierade i stadgan för Nürnbergdomstolen 1945–46 (se Nürnbergprocessen).