moské, byggnad för den muslimska bönen.

moské [-ke´] subst. ~n ~er ORDLED: mosk-én

Allah är det allmänna arabiska ordet för ”Den Ende Guden”, också brukat av arabisktalande kristna och judar.

Blå moskén, Sultan Ahmed-moskén, turkiska Sultanahmet Camii, moské i Istanbul, Turkiet, uppförd 1609–16 på uppdrag av sultan Ahmed I.

minaret, torn vid moské, använt för bönetidernas utrop.

Kaba, en kubformad stenbyggnad mitt i den heliga moskén i Mekka.

moskélampa, islamisk glaslampa (egentligen kärl för en oljebehållare) från 1200-talets senare del och 1300-talet, utformad som en vas med bukig kropp, öglor för upphängningskedjor samt vid, trattformig mynning.

hajj, vallfärden till Mekka, islams femte ”grundpelare”, obligatorisk för varje muslim som har möjlighet att företa den.

Turkiet, stat i Mellanöstern.

Iran, stat i Mellanöstern.