mo`tståndare subst. ~n äv. motståndarn, plur. ~, best. plur. motståndarna ORDLED: mot--stånd-ar-en

våldsamt motstånd, brott mot allmän verksamhet som begås av den som sätter sig till motvärn eller på annat sätt med våld försöker hindra någon i hans myndighetsutövning.

fascism, italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren.

förintelsen (engelska holocaust, hebreiska shoa), benämning på nazisternas folkmord på judar under andra världskriget 1939–45.

Vietnamkriget, väpnad konflikt 1957–75 som hade sin bakgrund i det så kallade Indokinakriget 1946–54, vilket ledde till att Vietnam blev självständigt men delades längs 17:e breddgraden i ett kommunistiskt styrt Nordvietnam under ledning av Hô Chi Minh och ett USA-orienterat Sydvietnam där Ngô Đinh Diêm 1955 blev president.

trettioåriga kriget, sammanfattande benämning på en serie krigiska konflikter 1618–48.

Frankrike är ett av Europas största länder.

friktion kallas det motstånd mot glidning som finns mellan två ytor som har kontakt med varandra.

Hô Chi Minh, ursprungligen Nguyên Tat Thanh, född 19 maj 1890, död 3 september 1969, vietnamesisk politiker (kommunist), president från 1945 (från 1954 i Nordvietnam), känd under en rad olika namn, främst Nguyên Ai Quôc (’Patrioten’), innan han 1942 antog namnet Hô Chi Minh.

socialism, benämning på såväl en uppsättning politiska ideal som rörelser eller partier som arbetar för att förverkliga dessa ideal.