-
ocklusion, inom meteorologin slutstadiet i utvecklingen av ett lågtryck i gränszonen mellan olika luftmassor, då den kalla luften på baksidan av lågtrycket hinner ifatt den kalla luften på framsidan.
-
ocklusion, inom odontologin kontakt mellan över- och underkäkständerna under sammanbitning.
-
ocklusion, i kemin inneslutning av gas, lösning eller främmande fast ämne i en kristall eller fällning.
-
ocklusion [-ʃo´n]
subst. ~en ~er
ORDLED: oc-klus-ion-en
Svensk ordbok
-
ocklusionsanomali, inom odontologin term för felbitning, felaktigt bett, beroende på att över- och underkäkständerna inte passar ihop på rätt sätt vid sammanbitning.
-
ocklusionsförband, tättsittande förband på ett öga.
-
ocklusionsförband, tättslutande hudförband som stänger in hudens fuktighet.
-
artikulation, talorganens positioner och rörelser när man formar ljud till betydelsebärande enheter (morfem).
-
ob-, prefix som betyder ’mot-’, ’till-’, ’framför-’ eller ’förbi-’.
-
infraocklusion (nylat.
infraocclusio, av
infra- och
ocklusion), inom odontologin förhållandet att en eller flera tänder inte kommit upp i rätt läge i nivå med de övriga tänderna i käken.