träck subst. ~en ORDLED: träck-en

träckning, inom silversmidet en teknik för corpusarbeten där den flata metallplansen med hjälp av olika hammare först fördjupas och sedan dras upp med snett uppåtriktade hammarslag.

träckning, inom sjöfarten att från land med tåg dra en farkost längs kaj eller strand eller genom en kanal.

varg, äldre ulv, Canis lupus, art i familjen hunddjur.

1träck`a verb träckte träckt, pres. träcker ORDLED: träck-er SUBST.: träckande, träckning

2träck`a verb ~de ~t ORDLED: träck-ar SUBST.: träckande

belägringsvapen, äldre benämning på vapen som användes vid belägringar.

enkopres, medicinsk term för speciella former av ofrivillig avgång av avföring.

Kil, kommun och tätort i Värmland (Värmlands län).

fodermedel, foder, det som djur (vanligen husdjur) äter.