utlänningslagen redovisar villkoren för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige.

utlänning, från svensk statsrättslig synpunkt person som inte innehar svenskt medborgarskap.

utlänningslagstiftning, lagar och nationella regler som reglerar vilka som har rätt att bosätta sig i och uppehålla sig i ett visst land.

Utlänningsnämnden, självständig myndighet, inrättad 1992, avvecklad 2006. Dess uppgift var att handlägga sådana ärenden enligt utlänningslagen och lagen om svenskt medborgarskap som överklagades till nämnden från Migrationsverket eller som överlämnades till nämnden av verket eller regeringen för avgörande.

u`tlänning subst. ~en ~ar ORDLED: ut--länn-ing-en

Utlänningsnämnden, självständigt statligt organ, inrättat 1937, bl.a. för att tillvarata utlänningars rättsskydd, särskilt i fråga om politiskt flyktingskap.

Utlänningskommissionen, egentligen Statens utlänningskommission, inrättad 1944 genom sammanslagning av UD:s expedition för utländska passärenden med enheter inom Socialstyrelsen, bl.a. utlänningsbyrån.

utlänningspolis, informell benämning på polisman som utför arbetsuppgifter som enligt utlänningslagen ska fullgöras av polismyndighet.

utlänningsförbehåll, klausul som innebar att utländska rättssubjekts inflytande i svenska begränsades på så sätt att de endast fick förvärva s.k. fria aktier.

rösträtt, rätt att avge röst i ett allmänt val till riksdag, kommunfullmäktige, regionfullmäktige samt folkomröstning; historiskt även rätt att delta i prästval samt kommunalstämmas respektive kyrkostämmas och allmän rådstugas överläggningar och beslut.