åberopande, inom processrätten benämning på den processhandling som består i att en part i en rättegång anför en omständighet som motivering för det yrkande han framställt.

å`beropa verb ~de ~t ORDLED: å--be-rop-ar SUBST.: åberopande

upplysningen, intellektuell strömning under 1700-talets senare hälft med centrum i Frankrike.

religion, en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition.

sunna, begrepp som gärna används inom islam i den mer begränsade innebörden av den sed och det föredöme som kan åberopa sig på profeten Muhammed själv.

källa, som historieteoretisk term benämning på alla slags observationsdata som historiker bygger på eller kan tänkas bygga på i sin forskning.

ortodoxa kyrkor, kyrkor särskilt i Östeuropa med ursprung i östra medelhavsområdet under de första århundradena e.Kr.

Luther, Martin, född 10 november 1483, död 18 februari 1546, tysk reformator, en av Europas mest betydande teologer.

civil olydnad, ohörsamhet, lagbrott och uppmaning till lagbrott under åberopande av moraliska principer som står över lagar, regler eller order från militär eller civil myndighet, vilka då betraktas som omoraliska, orättvisa eller tyranniska.

socialliberalism, åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda.