av Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Det har snart gått ett helt år sedan österrikaren Josef Fritzl erkände det ofattbara. Inte nog med att han hade rövat bort sin egen dotter. Sådant har ju hänt förr i Österrike. Han hade gömt henne i sin egen källare, under åratal våldtagit henne och fått inte mindre än sju barn med henne. Alltsammans under en tidsrymd av 23 långa år och utan att någon i hans hemstad Amstetten misstänkt något av det som försiggick mitt i bland dem.
Nu är det äntligen dags för rättegång mot den i dag 74-årige Josef Fritzl. Han anklagas inte bara för barnarov och våldtäkt utan även för mordet på ett av de sju barnen. Frågorna och frågetecknen har varit många kring såväl Herr Fritzl själv och hans agerande, som att ingen – inklusive fru Fritzl – enligt uppgift ens misstänkt vad som försiggick en trappa ned, eller att detta skulle kunna tyda på ett allvarligt systemfel i det djupt katolska Österrike. Om den spektakulära rättegången kommer att räta ut några av de frågetecknen återstår att se.
 |
| ROBERT JAEGER/AP/SCANPIX |
| Josef Fritzl gömmer ansiktet bakom en pärm under den andra rättegångsdagen i Sankt Plöten. |
Pension F.
Ursprungligen skulle pjäsen heta "Pension Fritzl" och innehållet rubricerades som "Allt du någonsin ville veta om Fritzls. I källaren, under mattan; djupare kan man inte sjunka." Det blev lite för mycket för alldeles för många. I stället döptes stycket om till "Pension F.", men innehållet, signerat Hubert "Hubsi" Kramar, förblev det samma inklusive styckets undertitel: "Den ultimata mediesatiren". Att uppsättningen erhöll ekonomiskt stöd från staden Wien fick om möjligt känslorna att svalla ännu mer i detta land där det ibland kan vara svårt att veta vad som är upp och vad som är ned.
Helt följdriktigt i det här sammanhanget hörde borgmästaren i Amstetten av sig och ville att uppsättningen skulle stoppas. Han lät myndigt meddela: "Det här fallet innehåller en berättelse om ett outsägligt lidande vilket för satiren till gränsen för det moraliskt tillåtna." De orden gjorde förmodligen pjäsförfattaren – som tidigare bl.a. tagit sig in på Operabalen i Wien utklädd till Adolf Hitler för att protestera mot att Jörg Haiders dåvarande parti FPÖ fått säte i landets regering; för det blev han arresterad och fick följande löpsedel som belöning: "Österrike sådant det verkligen är: Adolf Hitler blev genast arresterad" – bara än mer övertygad om att han med sitt stycke lyckats spela på de rätta känslosträngarna.
Som svar på kritiken mot att visa incest på teaterscenen svarade pjäsförfattaren/regissören att hans stycke inte var något annat än ett uttryck för mediernas sätt att arbeta när det gällde fallet Josef Fritzl. "Först trodde jag att stycket skulle vara svårt att skriva, men i själva verket är det medierna som har skrivit det åt mig." Samma sak har tidigare sagts av österrikiska författare som Robert Musil, Karl Kraus, Thomas Bernhard, Peter Handke och, inte minst, nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Vad var det som i Hamlet sades om Danmark?
En Fritzl i oss alla?
I samband med premiären på "Pension F." skrev den tyska tidningen Die Welt så här om en teateruppsättning som lockade ett internationellt pressuppbåd på 120 journalister till Wien: "Det fina och samtidigt pinsamma med detta mycket oklassiska drama är detta: Det är vi som är dess aktörer, ditlockade av uppmärksamhetsmaximeringens oomkullrunkeliga lag. Den delen av sitt företag, en reflektionsovillig branschs självblottande, lyckas Kramar med på ett glänsande sätt. Resten är i själva verket oviktigt."
Det sista sägs med tillägget: "Det bästa är detta: visionen i pjäsen av ett bröllop mellan Natascha Kampusch och Josef Fritzl som firas i den katolska 'nådevallfärdsorten' Mariazell." Natascha Kampusch var som säkert bekant den österrikiska 10-åring som fördes bort och hölls inspärrad i åtta år innan hon 2006 lyckades fly. Mariazell är en vallfärdsort i Österrike med en berömd madonnabild. Det var också sätet för en viss kardinal Hermann Gröer, som 1995 stod anklagad för att ha förgripit sig sexuellt på småpojkar.
När det gäller reaktionen – i framför allt Österrike, men med mediala svallvågor långt utanför det landets gränser – på fallet Josef Fritzl (och andra liknande fall) måste man fråga sig (och ställa sig frågande till) mediernas dubbelroll att på samma gång informera om och bearbeta det som hänt. Det är i ett sådant här fall mycket lätt hänt – och det har hänt – att informationen ersätts av mer eller mindre snaskiga spekulationer och att bearbetningen av det inträffade överlåts till andra att ansvara för. Det är ingen tillfällighet att Josef Fritzl från häktet försökt sälja rättigheterna till sin historia till en österrikisk kvällstidning för 4 miljoner euro. Incest säljer som bekant.
 |
| ÖSTERRIKISKA POLISEN/SCANPIX |
| Bilden av Josef Fritzl är tagen av polisen 28 april 2008. |
Monstret i källaren
Först Natascha Kampusch och sedan Josef Fritzl; tillfälligheter eller konturerna av ett mönster? Natascha Kampuschs kidnappare Wolfgang Priklopil kastade sig framför ett tåg när han insett att Natascha lyckats fly från honom efter åtta långa år i hans fångenskap. Josef Fritzl ställs i mitten av mars inför rätta i Sankt Plöten, provinshuvudstad i Niederösterreich där också Amstetten ligger. Förhoppningsvis kommer rättvisan att ha sin gång den här gången.
Den som vill läsa mer om Natascha Kampusch kan göra det i boken Flickan i källaren (2006) och boken om Josef Fritzl heter inte oväntat Monster (2008). I båda böckerna medverkar den brittiska journalisten Allan Hall som författare. I den förstnämnda boken med likaledes journalisten Michael Ledig som medförfattare. Det har i båda fallen säkert varit svårt att undvika en del mer eller mindre vildsinta spekulationer och ibland har förväntningar från läsarna på innehållet i böckerna fått författarna att ta ut svängarna en del. Men de är båda läsbara och det gäller i synnerhet för de frågor de ställer om ondskan sådan den manifesterat sig hos de båda barnarövande kidnapparna.
Österrike då? Är de båda kidnappningsfallen uttryck för något systemfel eller är det bara tillfälligheternas spel? Vad säger det om Österrike när självaste förbundskanslern efter avslöjandet av Josef Fritzl kände sig manad att gå ut i medierna och förneka att detta hade med Österrike att göra? Det kanske finns någon sanning i det som en artikel – "Der Fritzl in uns" – i tyska Die Zeit (vecka 10) skriver: "I en ofattbar omfattning är detta land, även när det gäller de oppositionella huvudena, inspärrat i sig självt som i en fritzlsk källare."
