Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Japanska tecknade serier intar västvärlden! När folk vant slänger sig med begrepp som manga, anime, gekiga och shojo är det lätt att känna sig vilsen i seriedjungeln. Det kan vara dags att reda ut begreppen.
Termen manga är inte helt lätt att definiera. För en japan betyder det helt enkelt tecknade serier, även utländska sådana. När en västerlänning använder ordet avses oftast specifikt japanska tecknade serier. Man kan även avse asiatiska serier i stort, men ska man vara riktigt noga bör man skilja på manga och de snarlika begreppen manhwa och manhua, som står för koreanska respektive kinesiska serier (som är starkt influerade av de japanska). I denna text kommer manga i fortsättningen att användas i betydelsen ”japanska tecknade serier” om inget annat anges.
Överdrift och stilisering
Själva ordet manga skrivs på japanska med två kinesiska kanjitecken: man, som kan översättas med ’ofrivilligt’, och ga, som betyder ’bild’ eller ’teckning’. Termen lanserades av den japanska konstnären Hokusai (1760–1849) för att skilja dennes enkla och humoristiska teckningar från hans övriga konst. Japanska serier har drygt tusen år gamla rötter, bland annat i bildrullar och på träsnitt. Under Edoperioden (1600–1800-talen) kunde karikatyrer av kända personer massproduceras på träsnitt som reklam för exempelvis en teaterföreställning.
Termen manga har framför allt kommit att förknippas med de tecknade serier som uppstod i Japan under 1900-talet. Namnet används också om den speciella teckningsstil som dominerar (men långt ifrån är allenarådande) i de serier som exporteras till västvärlden. Nyckelorden är överdrift och stilisering; karaktärernas ansiktsdrag är enkla och ögonen stora. Alla känslor syns utanpå.
Mangaserier kännetecknas av ett filmiskt berättande och en dynamisk grafisk utformning, obunden av de ”rutor” vi i väst är så vana vid. Teckningsstilen är förenklad och stiliserad, avsedd att väcka känslor snarare än att söka återge verkligheten realistiskt. Serierna är ofta långa, ibland tusentals sidor, och gjorda för att läsas snabbt.
Även innehållet i mangaserierna skiljer sig mycket från det i traditionella västerländska serier. Ofta är det mer nyanserat – det är till exempel långt ifrån självklart vem som är ond och vem som är god. Fokus ligger på figurernas liv snarare än på handlingen. Serieskaparna – den japanska beteckningen på en sådan är mangaka – håller kvar läsarna i volym efter volym genom att låta karaktärerna utvecklas. En japansk seriefigur kan, till skillnad från exempelvis Musse Pigg, åldras och dö.
 |
| NATIONALENCYKLOPEDIN |
| Nakayoshi är en av de mest populära shojo-serierna i Japan. Tidningen utges en gång i månaden och har en upplaga på ca en miljon. |
Inte bara för barn
Det är lätt att få uppfattningen att manga är till främst för barn och ungdomar, eftersom de flesta japanska serier som exporteras till väst riktas till unga killar. I Japan är dock situationen helt annorlunda. Ca 35 procent av allt som trycks där består av tecknade serier – motsvarande siffra för Sverige är några få procent – och det finns (minst) en genre för varje målgrupp och intresse. Serierna ges ofta ut i telefonkatalogstjocka tidningar med upp till tjugo olika följetongsserier i varje. De mest populära serierna samlas sedan i pocketutgåvor, och det är ofta dessa som exporteras västerut.
De fyra största läsarkategorierna baseras på kön och ålder. Shonen, den mangatyp man ser mest av i Sverige, är riktad till unga killar och innehåller ofta element som action, fantasy, science fiction och kampsport. Exempel på shonen-serier är Dragonball och Naruto. Shojo har målgruppen unga tjejer och kännetecknas av ett avancerat bildberättande och symbolspråk. Den för tillfället enda mangatidningen i Sverige, Shojo Stars, innehåller serier som Fruits Basket och Vampire Knight. Motsvarande kategorier för äldre killar och tjejer, från gymnasieåldern och uppåt, kallas seinen respektive josei.
Man kan argumentera för och emot denna könsuppdelning av läsarna, men den är naturligtvis inte huggen i sten. Varje läsare konsumerar vad han eller hon vill. Uppdelningen har dock lett till att den asiatiska seriekulturen uppvisar långt fler starka och självständiga kvinnliga huvudpersoner än någon annan seriekultur i världen. Det är något som tros vara en bidragande orsak till mangans framgång i Sverige. Den mansdominerade västerländska seriebranschen har inte mycket att erbjuda de kvinnliga läsarna.
Bland det stora antalet genrer och subgenrer finns naturligtvis sådana som förekommer i andra medier, såsom deckare, fantasy, science fiction, skräck och pornografi. En del genrer är specifika för den asiatiska kulturen. Så till exempel mecha (även giant robots), där huvudpersonerna styr stora robotar; magical girl, om tjejer med magiska krafter; och shonen-ai (även Boy's Love), som är homoerotiska kärlekshistorier med manliga huvudpersoner, riktade till kvinnliga läsare. I Fredrik Strömbergs bok Mangabiblioteket: Introduktion till den asiatiska seriekulturen (2008) ges en utmärkt översikt av både genrer och mangaserier som finns tillgängliga på svenska.
Västligt genombrott
Den ”moderna” mangans historia tar sin början ett sekel tillbaka. I början av 1900-talet fick amerikanska serier en stor spridning i Japan och japanerna tog till sig den nya konstformen och gjorde den till sin egen. Under andra världskriget upphörde importen av serier från USA, vilket gjorde att den inhemska seriemarknaden tog fart. Efterkrigstiden innebar en gyllene era för japanska serier, med Osamu Tezuka – ”Japans Disney” – som namnet framför andra. Tezuka ville överföra filmens verkningsmedel till tecknade serier. Med inspiration från USA, främst Disney- och Fleischer-studiorna, skapade han serier med en filmisk berättarteknik och töjde formatet till hundratals sidor. Tezukas mest kända serie, Astro Boy, utgavs på svenska år 2005.
På 1960-talet kom gekiga – en motrörelse mot Tezukas ”gulliga”, storögda stil. Ordet betyder ungefär ’dramatiska bilder’ och lanserades av Yoshihiro Tatsumi för att särskilja dennes mörka, våldsamma och realistiska teckningsstil från övrig manga. Tatsumi och hans rörelse kom att förändra mangan, och termen gekiga används fortfarande för att skilja mer realistiskt tecknad manga från ikonisk och humoristisk sådan. Tatsumis på engelska nyligen utkomna självbiografi, A Drifting Life (2009), är en så kallad grafisk roman eller serieroman som skildrar både mangans historia, ett Japan efter Hiroshima och en kämpande konstnärs tillvaro.
1970-talet innebar en ny revolt. En ny generation kvinnliga serieskapare, som själva växt upp med manga, tog till stora delar över den produktion som vände sig till kvinnliga läsare. Så ser den japanska seriebranschen ut än i dag. Nästan hälften av både läsarna och serieskaparna i Japan är kvinnor, till skillnad från i västvärlden, där seriebranschen även i dessa moderna tider är starkt mansdominerad.
 |
| NATIONALENCYKLOPEDIN |
| Mycket bild, lite text och massor med handling. |
Svensk manga
När man talar om manga är det nästan omöjligt att inte också nämna den besläktade termen anime. Precis som begreppet manga har anime flera betydelser – för västerlänningen innebär det japansk animerad film, för japanen all animerad film. Anime, ibland (felaktigt) kallad mangafilm, bygger oftast på mangaserier, och det var genom anime som mangan fick sitt verkliga genombrott i västvärlden på 1980-talet. Klassikern framför andra är filmen Akira (1988). På senare år har bland andra filmskaparen Hayao Miyazaki, vars Spirited Away (2001) Oscarsbelönades för bästa animerade långfilm, fått stor uppmärksamhet. I Sverige har vi kunnat se anime-TV-serier som Pokémon, Sailor Moon och Yu-Gi-Oh!.
År 1985 utgavs den första mangaserien i Sverige, boken Gen – pojken från Hiroshima. Några år senare kom tidningarna Samuraj och Cobra, som dock inte överlevde särskilt länge. Mangatidningar i Sverige har i regel haft en kort livstid. Även sådana som lanserats under mangaboomen de senaste åren, som Manga Mania och Shonen Jump, har gått under snabbt. I skrivande stund finns endast en, Shojo Stars, som utges av Bonnier Carlsen.
Det verkliga genombrottet för svensk manga kom år 2000 då Bonnier Carlsen började ge ut shonen-serien Dragonball i pocket. I dag ger både de och Egmont Kärnan ut flera olika pocketserier. Utgivningen är till största delen av shonen-typ, men den stigande populariteten har gjort att även shojo, serier för unga tjejer, ökar. Inget svenskt förlag har dock vågat satsa på en vuxen publik – ännu.
