Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
I den av Fred Åkerström framförda internationella visan "Sådan är kapitalismen" (svensk text av Per-Anders Boquist) heter det i omkvädet: "Sådan är kapitalismen Otack är den armes lön De e dom rikas paradis men, ingen hör en fattigs bön". Visan finns översatt till flera språk och skulle kunna ses som en modern version av arbetarrörelsens "Internationalen".
Åkerströms tolkning av visan om kapitalismen gavs ut 1967. Det var en tid då den tidens unga skulle göra revolution och i så fall med marxistiska förtecken. Efter det senaste årets finanskris och inför G20-gruppens möte under ledning av president Barack Obama i Pittsburgh, USA, 24–25 september, där frågan hur man i framtiden ska undvika nya finanskriser står högst på agendan, kan man undra hur det i dag står till med kapitalismen och dess kapital. Så mycket kan inledningsvis konstateras att nästan var femte dollarmiljonär devalverades när den globala finanskrisen med dunder och brak slog till förra hösten.
 |
| SCANPIX |
| Marx brukar kunna uppträda i många olika schatteringar. |
Lever kapitalismen?
Man kan göra det lätt för sig och på frågan om kapitalismen lever kort svara: i alldeles för hög grad. Den finanskris vi sedan ett år befinner oss mitt uppe i är ju till både sitt väsen och sitt innehåll en direkt konsekvens av just kapitalismen. På en del håll har kapitalismen fått frodas, växa till sig och utveckla avarter som med tiden blev så omfattande och baktunga att hela lasset höll på att gå över styr. Det fick de rika länderna världen över – bland dem inte minst Kina; en av de fem stjärnorna i landets flagga står som bekant för "patriotiska kapitalister" – att sätta in enorma ekonomiska resurser (enbart USA beräknas ha lån på svindlande 9 000 miljarder dollar att betala tillbaka) som samtliga syftade till att hålla det kapitalistiska systemet under armarna. Rätt eller fel? I brist på mer produktiva ekonomiska motorer får vi säkert dras med dagens ekonomiska system ett stort antal kriser framöver. Vad premiärminister Winston Churchill en gång – i en underhusdebatt i november 1947 – sade om demokratin gäller förmodligen även för kapitalismen: det är det sämsta tänkbara ekonomiska systemet med undantag för alla de andra system som testats genom åren.
Det globala finansiella systemet har förmodligen kraschat fler gånger under de senaste 30 åren än under någon jämförbar historisk period. Under samma tid har den globala ekonomin fördubblats vart tionde år – 1999 var den 31 biljoner dollar stor, 2008 62 biljoner dollar. Mellan 2003 och 2007 steg genomsnittsinkomsten i världen med 3,1 procent. 2006 och 2007 hade 124 länder runtom i världen – det var dubbelt så många som 25 år tidigare – en tillväxt på 4 procent eller mer (i Kina var den 9,5 procent). Denna ekonomiska utveckling hade det goda med sig att 400 miljoner människor i Asien kunde lyftas ur fattigdomsfällan. Men säg den glädje som varar för evigt? Till slut snurrade hjulen i den alltmer globaliserade världsekonomin alldeles för fort för politiken som fortfarande är väldigt nationell. Det blev för mycket för framför allt det finansiella systemet, och när obalansen i det blev för stor drattade hela världsekonomin på ändan.
"Vi står i askan efter en katastrof", sade finansminister Anders Borg (M) på en pressträff 4 september i år. "Det är för tidigt att avsluta släckningsarbetet", sade han vidare och signalerade med det att de rika länderna måste få fram ytterligare 550 miljarder kronor för att fortsätta att bekämpa krisen. Hans amerikanska kollega, USA:s finansminister Timothy Geithner, som i samband med att Lehman Brothers gick i konkurs sade att man då "blickade ner i bråddjupet", har sammanfattat vägen ur dagens kris med att säga: "Kapitalismen kommer att bli annorlunda." Frågan är hur, vem eller vilka det är som ska reglera den och på vilka sätt.
Leve kapitalismen!
Låt oss här titta på en, ska vi säga, avart av kapitalismen: girigheten. Så länge den håller sig inom någorlunda ramar är den mer eller mindre en förutsättning för det kapitalistiska systemets funktion, men när girigheten tar över för att till slut bli den svans som viftar på hunden har den gått alldeles för långt. Bonusekonomin även kasinoekonomin kallad – som är girigheten satt i system – i den rika världen har definitivt sprängt gränserna för vad det kapitalistiska systemet orkar med. Det handlar både om de enorma belopp som betalats ut i bonusar och, kanske ännu mer, det ofta djupt oansvariga och omoraliska sätt som de motiverats med.
Låt oss lyss till moderaten Anders Borg igen. Han hävdar förvisso inte att bonusarna orsakade finanskrisen, "men man kan inte bortse från att ett ansvarslöst risktagande har spelat en roll", säger han och menar att cheferna genom bonusar tjänade på att ta risker de annars inte tagit (DN 5 september 2009). Den uppfattningen har fått Borg själv med flera – bland dem Frankrikes president Sarkozy i synnerhet – att vilja införa ett tak för bankdirektörernas med flera bonusar. Det är något EU-länderna kommer att kräva vid det förestående G-20-mötet i Pittsburgh enligt Fredrik Reinfeldt (M), som lite smått börjar låta som att han fått nog av giriga direktörer: "Det råder en total uppslutning kring den upprördhet som finns över att bonustänkande och bonusbeteende återvänder i finanssektorn. Många regeringar har varit involverade i att rädda banksystemet från en finansiell härdsmälta. Då är det orimligt att det stöd de fått leder till att de börjar fylla på sina egna fickor på nytt." Till det ska läggas, något som också är aktuellt i Pittsburgh, de enorma kostnader som framöver kommer att behöva betalas för att i tid minska den globala uppvärmningen. Där kan man verkligen snacka om risken för en härdsmälta!
Kapitalet regerar
Det kommer med andra ord förmodligen att krävas stora internationellt överenskomna åtgärder för att förhindra nya kriser i såväl världen som i världsekonomin. Men etik och moral är inget man tjänar några pengar på. I alla fall inte sådan dagens kapitalism ser ut. Och när det gäller riskmedvetande är det, i alla fall så länge man inte kan tjäna pengar på det, något som andra än kapitalisterna i bästa fall har råd att hålla sig med.
Sveriges både snällaste och mest framgångsrika kapitalist, Ingvar Kamprad, sammanfattar kapitalistens oundvikliga credo på ett bra sätt intervjuad av Bertil Torekull i tidskriften Företagsminnen (4/2009): "Jag säger inte att kapitalisten är beundransvärd - innerst inne är han alltid ute efter att göra en bra affär. Men resultatet av hans insats kan bli ett lyft för både medarbetare och kunder. Jag vill gå så långt som att säga att det enda som kan skänka de många människorna en god standard är utbredd företagsamhet, det vill säga entreprenörer besatta av tanken att tillgodose en marknad." Med tillägget, kan man hoppas, att detta tillgodoseende inte till någon avgörande del hamnar i kapitalistens alltid lika töjbara fickor.
Marx då, till sist, har genom sina nutida uttolkare - här lutar jag mig mot en av de för dagen främsta, tysken Elmar Altvater (Das Ende des Kapitalismus, wie wir ihn kennen, 2005) – självklart ett antal förklaringar till vad som skapat den aktuella finanskrisen och till hur livet kan komma att se ut på andra sidan av densamma. Marx utvecklade aldrig någon sammanbrottsteori för kapitalismen, i stället var han av den uppfattningen att kriser – han upplevde själv den första världsomfattande näringslivskrisen 1857, som han för övrigt beskrev som beautiful – inom det kapitalistiska systemet är mer eller mindre självreglerande, men att systemet för att ta sig ur en kris är tvunget att förändra och förnya sig. Nästa politiska anhalt på den resan heter Pittsburgh.
Länk till NE.se: Recension av Niall Fergusons bok I pengarnas tid
Extern länk: "Sådan är kapitalismen" med Fred Åkerström (YouTube)
