Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Riddarna fanns på medeltiden, men vilka var de och hur blev man riddare? NE.se låter frågan gå vidare till professorn i historia vid Lunds universitet Dick Harrison. Han är specialist på medeltiden. För tillfället är han aktuell med ett bokverk i hela åtta band om Sveriges historia. Om det bokverket ska TV4 göra ett antal spännande TV-program. Det betyder att vi kommer att få se och höra en hel del om och av Dick Harrison under det närmaste året.
 |
| MARTINA ERIKSSON, FOTEVIKENS MUSEUM |
| Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet. Han är specialist på medeltiden och kan mycket om hur riddare levde. |
Vilka personer blev riddare?
Dick Harrison svarar: - I Europa på 900-talet var riddare en titel med låg status. Det var ett jobb som ganska få ville ha vid den här tiden eftersom riddaren inte var mer än en enkel ryttare. Men därefter, under tiden fram till 1200-talet, blev riddare alltmer en högstatustitel. Riddare var något som man dubbades till av kungen. Det var något som var väldigt exklusivt och eftertraktat. Ju längre fram i historien vi kommer desto mer exklusivt blev det att vara riddare. I Sverige började man använda titeln riddare vid mitten av 1200-talet. Eftersom det var väldigt få personer som fick bli riddare var det en häftig titel att ha. För att bli riddare gällde det (1) att ha förnäma föräldrar, (2) att vara väldigt rik, (3) att ha inflytelserika vänner och (4) att få kungen att ställa upp och dubba någon till riddare. Under svensk senmedeltid - då är vi framme vid 1400-talet - var riddartiteln en mycket svårfångad önskedröm som ganska få unga killar vid den tiden kunde hoppas att förverkliga. Någon siffra på exakt hur många riddare det då fanns i Sverige har vi inte, men de var högt räknat 30-40 stycken på en och samma gång i hela landet.
Varför gav sig riddarna iväg till främmande länder?
Dick Harrison: - Riddarna gav sig iväg till främmande länder av två skäl: (1) Riddaren hade svurit en ed och givit ett löfte till någon. Det var till kungen, till påven eller någon annan, och riddaren var därför tvungen att göra vad han lovat. Om kungen eller påven kallade på honom så var det bara för riddaren att ge sig av. (2) Det fanns även en grupp riddare som var något av proffs när det gällde att kriga. Dessa riddare red runt i Europa och deltog i de krig eller de korståg som de kunde hitta. De erbjöd sedan sitt svärd och sin lans till den som kunde betala bäst. Gick det bra så vann riddaren ära och ryktbarhet till både sig själv och till sin uppdragsgivare. Den här typen av riddare försvinner ur historien sent under 1400-talet eller i början av 1500-talet.
Vad hade riddarna med sig för utrustning i främmande land? Vad åt de och var sov de?
Dick Harrison: - En riddare som reste till något främmande land för att slåss tog sig dit i sällskap med ett tiotal personer. Det var hästsvenner, väpnare, pager, uppassare och en del folk som ville tjäna pengar på honom. Ofta hade riddaren med sig sin hustru eller sin älskarinna på färden. Man skulle kunna jämföra det med ett mindre rockband som i dag reser runt med sina roadies och groupies. Riddaren hade med sig tält, köksutrustning, flera olika rustningar, två-tre dyra hästar och proviant. Riddaren och hans följe kan ses som en mindre industri till häst och i vagn. Riddaren tillhörde sin tids överklass och när han var ute och reste ville han förstås äta, sova och leva som en överklassmedborgare. Riddaren åt kött, han drack mycket vin och, om det fanns något längs vägen, bodde i slott. Annars bodde riddaren och hans sällskap i tält. Några hotell fanns inte under riddartiden. Att resa före 1900-talet var, ursäkta språket, ett helsicke. Det spelade ingen roll hur mycket pengar du hade.
Hur kunde riddarna hitta till de ställen de skulle resa till? Hade de tillgång till kartor och kompass?
Dick Harrison: - Att hitta till de platser han skickades till var ett stort problem för riddaren. Det var ofta på det viset att riddarna helt enkelt inte hittade rätt. Två riddare från Lund som skulle ta sig till Jerusalem under ett korståg hamnade i stället i Bergen i Norge. Några danska korsfarare började bränna och härja i trakten av Kalmar i tron att de kommit till Jerusalem, och några andra korsfarande riddare gjorde samma sak i Ungern. Kunskaperna om geografi var minst sagt dåliga bland riddarna. De behövde för det mesta hjälp av vägvisare, och under riddartiden skapades ett nytt jobb: guiden och resvägsbeskrivaren. När den svenske kungen Erik av Pommern skulle fara iväg till Jerusalem så var han beroende av de guider och tolkar som han kunde ragga upp längs vägen.
Varför försvann riddarna och varför upphörde korstågen?
Dick Harrison: - Riddarna försvann därför att det sätt de stred på inte längre fungerade. När krutet och eldvapnen kom in i bilden hade riddarna i sina rustningar och med sina svärd och lansar inte mycket att sätta emot på slagfältet. När man sedan började strida med stora infanteristyrkor som marscherade fram med väldiga pikar framför sig är den ädle riddaren på sin stolta springare militärtekniskt sett död. Riddaren försvinner snabbt från slagfälten och ersätts av legotrupper, som var inhyrda soldater. Det här skedde när riddarnas status var som allra högst. Det fick till följd att riddarna höll sig kvar hemma och i stället visade upp sitt kunnande i torneringar och liknande. Korstågen slutar framför allt på grund av att det växte fram nationalstater. När dessa kom in i bilden skulle man framför allt slåss för sitt fosterland. Korstågen var heliga internationella krig. De var sin tids FN-aktioner, men under medeltiden handlade de om religion. Det sista riktiga korståget genomfördes i slutet av 1400-talet.
(Publicerat 2009-10-01)
