Björn Stenholm, redaktör för astronomi i NE
Det av FN-organet UNESCO och Internationella astronomiska unionen (IAU) proklamerade Astronomiåret 2009 närmar sig slutet. I Sverige har en mängd evenemang i dess namn genomförts vid olika observatorier och av många amatörastronomiföreningar. Men mycket återstår ännu. Eftersom vi går mot mörkare tider blir stjärnhimlen synlig allt tidigare på kvällarna.
Syftet med Astronomiåret är förstås att öka intresset för ämnet astronomi – och för naturvetenskap och teknik i allmänhet. Orsaken till att ett astronomiår firas just nu är en 400 år gammal uppfinning och dess astronomiska konsekvenser. Uppfinningen är kikaren, eller teleskopet som den brukar kallas i astronomiska sammanhang.
 |
| ESO |
| Det blivande jätteteleskopet European Extremely Large Telescope (E-ELT) med en spegeldiameter av 42 meter kan stå klart 2016. För en jämförelse ses det här tillsammans med Big Ben i London. |
Varför astronomiår just nu?
Glasögon som optiska hjälpmedel, dvs. enkla linser, är kända sedan 1200-talet. Knepet att kombinera linser till det vi nu kallar kikare skulle dröja till några år in på 1600-talet. Tidpunkten och omständigheterna till hur det gick till är inte närmare kända, men det brukar hävdas att uppfinningen gjordes i Nederländerna, eventuellt av en optiker vid namn Hans Lippershey. Kikaren gjorde det möjligt att se avlägsna föremål som om de vore avsevärt närmare. Militärerna uppskattade detta. Nu kunde man se annalkande krigsfartyg på mycket långt håll och förbereda sig därefter.
Det namn som framför allt är förknippat med den astronomiska användningen av kikaren är emellertid Galileo Galilei, som för precis 400 år sedan vände en kikare av egen konstruktion mot himlakropparna. Denna händelse, detta jubileumsår, ligger till grund för Astronomiåret 2009.
Lite mer kikarhistoria
Kikaren utvecklades relativt hastigt. Man experimenterade med olika kombinationer av linser, som kunde ge olika förstoringsgrader och rättvända eller uppochnedvända bilder. Men vid astronomiska tillämpningar är det inte främst förstoringsgraden som är det viktiga. Det är i stället kikarens ljussamlande förmåga. Himlakropparna är vanligen ljussvaga. Med stor ljussamlande förmåga kan annars osynliga föremål göras synliga. Sättet att öka en kikares ljussamlande förmåga är att öka frontlinsens diameter. Ju större den är, desto mer ljus samlas i fokus.
Men linser kan inte tillverkas hur stora som helst. I stället uppfanns spegelteleskopet, där en spegel i teleskopets botten utgör det ljussamlande elementet. De kan göras mycket stora, för en spegel kan stödjas inte bara längs kanten (som linsen) utan under hela baksidan, och konstruktionen blir på så vis mycket stabil.
Ett teleskop måste vanligen kunna riktas mot skilda håll på himlen. Då förändras spegelns form en aning. Med modern teknik kan man kompensera för detta. Det allra senaste är att man kan kompensera även för den oroliga atmosfärens dåliga inverkan på bildskärpan. De största spegelteleskopen har spegeldiametrar kring 10 meter och de är följaktligen väldiga maskiner.
Men det planeras för ännu större saker, teleskop med spegeldiametrar över 40 meter! Dessutom ligger teleskop, dock av måttligt format, i satellitbana kring jorden och kring solen.
Teleskopet, med alla sina tillbehör (fotometrar, spektrometrar, kameror m.m.), har blivit den observerande astronomens universalverktyg. Galileo Galilei började denna utveckling för 400 år sedan.
Länk till NE.se: Galilei på Nobelmuseet
Extern länk: Astronomiåret
