Turkiet

Turkiet, stat i Mellanöstern, västra Asien. Merparten av Turkiet tillhör en utskjutande halvö mellan Svarta havet och östra Medelhavet. I stort är det ett högland med en medelhöjd av 1 100 m ö.h., uppdelat i bäcken och platåer samt omgivet av höga bergskedjor. Jordbävningar förekommer ofta. Merparten av landet har varmtempererat klimat, endast i de inre, östra och nordöstra delarna är det kalltempererat. Turkiets södra och västra kusttrakter har medelhavsflora med torr hed, macchia och ständigt gröna ekskogar samt på högre höjd barrskogar. Även vid Svarta havet finns mediterran vegetation, men ovanför 300 m höjd vidtar lövfällande skogar med ek, alm, platan, lind, valnöt och hassel och på 1 000 m höjd orientaliska bok- och granskogar, landets värdefullaste virkestillgångar. Den vidsträckta inre platån domineras av torftiga stäpper.

Majoriteten, ca 90 %, av befolkningen är turkar. Turkietturkiska är officiellt språk, talat av ca 60 miljoner Härtill kommer framför allt de iranska språken kurdiska och zaza, som har minst 10 miljoner talare. Befolkningens majoritet är muslimer, med minoriteter kristna och judar, främst i Istanbul, Ankara och Izmir.

Näringslivet dominerades tidigare av jordbrukssektorn, men sedan slutet av 1900-talet har jordbrukets andel av BNP stadigt minskat; fortfarande återfinns dock en stor andel av sysselsättningen inom jordbruket. De viktigaste exportgrödorna är bomull, tobak, vete, frukt och nötter. Bomullsodlingarna bildar också bas för den viktiga textil- och beklädnadsindustrin. Trots hårda ekonomiska åtstramnings- och reformprogram (för att minska byråkratin och öka privat företagande) lider ekonomin av svåra strukturella problem, bl.a. stort budgetunderskott, hög utlandsskuld, korruption och bristande effektivitet. Arbetslösheten är hög, och andelen turkar sysselsatta utomlands har tidvis varit betydande. Sedan 90-talet har det statliga ägandet inom näringslivet minskat, och privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har under senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn i landets ekonomi. Landet har små oljetillgångar men är ett viktigt transitland för olja och gas.

Turkiet

Historia

Turkiet var bebott under äldre stenålder, men mer omfattande fynd dyker upp först under neolitikum. En jordbrukskultur fanns i västra Turkiet ca 7000 f.Kr. Samtidigt förekom textiltillverkning (möjligen världens äldsta) i sydöst. I Çatal Hüyük har omfattande stadsbebyggelse belagts från ca 6500 f.Kr.

De indoeuropeiska hettiterna gjorde ca 1600 f.Kr. Hattusa till huvudstad i ett stort rike. Kort efter 1200 f.Kr. upphörde hettiterriket att existera, ungefär samtidigt också Troja VIIa, av forskare ansett som förebilden för det homeriska Troja. Invandrande fryger kom nu att dominera västra och centrala Turkiet i ca 400 år. På Mindre Asiens västkust anlade grekiska kolonister flera städer, och i öster framträdde ca 850 f.Kr. det mäktiga riket Urartu. Detta utsattes 714 f.Kr. för kimmeriernas plundringståg, som drabbade även Frygien. Vid denna tid hade Lydien redan framträtt som det frygiska rikets arvtagare; här utvecklades jordens äldsta penningväsen. Lydien erövrades 547 f.Kr. av perserna, som underlade sig hela Mindre Asien. Efter långt persiskt maktinnehav erövrades landet av Alexander den store 334 f.Kr. Sedan hans efterträdare drabbat samman i inbördes fejder splittrades området i flera riken, bl.a. Pergamon och Armenien.

Under de två sista seklen f.Kr. underlade sig romarna Mindre Asien. Den romerska kejsartiden medförde ett uppsving. Städer som Efesos och Miletos hörde till de främsta i det romerska riket. År 395 e.Kr. delades romarriket, och den grekiska rikshalvan kom att bilda det östromerska, sedermera Bysantinska riket. Hela området beboddes vid denna tid av kristna. Grekiska var dominerande språk inom Bysantinska riket, men dess lagar och administration var utpräglat romerska. I början av 600-talet omfattade riket södra Balkanhalvön, Anatolien, Syrien, Egypten, delar av Italien och Nordafrika. Anatolien förblev emellertid kärnland.

Efter bysantinarnas nederlag vid Manzikert 1071 började Anatolien islamiseras och befolkas av turkar, som invandrade österifrån. Omkring 1300 började en ny turkisk dynasti, osmanerna, expandera i nordvästra Mindre Asien. På 1360-talet etablerade sig osmanerna även på Balkanhalvön och började bygga upp en stormakt, Osmanska riket. År 1453 intog de Konstantinopel, som de gjorde till huvudstad för ett av jordens mäktigaste imperier, som på 1500-talet utbredde sig mellan Algeriet, Irak, Eritrea och Ukraina. Osmanerna, som organiserade sitt imperium efter bysantinsk förebild, erövrade hela Balkanhalvön och Ungern, men försöken att inta Wien 1529 och 1683 misslyckades.

På 1700- och 1800-talen försvagades Osmanska riket och miste den ena provinsen efter den andra till bl.a. Ryssland, Österrike och upproriska folk på Balkanhalvön. Grekland frigjorde sig på 1820-talet. I början av 1900-talet lanserade de s.k. ungturkarna en brutal turkisk nationalism i syfte att stärka imperiet. Osmanska riket deltog i första världskriget på Tysklands sida, och i skuggan av kriget regisserade myndigheterna 1915 ett folkmord på över 1 miljoner armenier. Kriget resulterade emellertid i imperiets sönderfall. Genom freden i Sèvres 1920 styckades Turkiet upp av segrarmakterna, men general Mustafa Kemal drev ut de grekiska ockupationsstyrkorna och utropade Turkiet till republik 1923. Kemal blev själv första president, från 1933 kallad Kemal Atatürk.

Fram till sin död 1938 genomförde Atatürk stora förändringar. Hans strävan att bryta banden med islam var ett viktigt led i landets modernisering. Turkiet sekulariserades och kurdiska uppror slogs ned i blod. Utrikespolitiskt orienterade sig Turkiet mot väst och gick med i NATO 1952. Det första fria valet hölls 1950, men militären har behållit stort inflytande och landet har upplevt många kupper. Icke desto mindre har Turkiet utvecklats i riktning mot demokrati och gjort stora ansträngningar för att kvalificera sig för medlemskap i EU. Relationen med Grekland är mycket ansträngd, särskilt på grund av motsättningarna mellan greker och turkar på Cypern, och kampen mot den kurdiska gerillan har lett till många dödsfall och stora folkomflyttningar.

Landsfakta