ekonomisk politik, sammanfattande benämning på åtgärder från i första hand statens sida inriktade på att påverka förhållanden i ekonomin. Ekonomisk politik kan delas upp i stabiliserings-, fördelnings-, struktur- och allokeringspolitik.

Stabiliseringspolitikens mål är att utjämna konjunktursvängningarna,

(36 av 240 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Stabiliseringspolitik

Åtminstone sedan 1800-talet har decentraliserade marknadsekonomier kännetecknats av ett relativt regelbundet konjunkturförlopp. Högkonjunkturer med hög sysselsättning och stigande priser avlöses av lågkonjunkturer med ökad arbetslöshet och lägre prisökningar eller deflation (fallande prisnivå). Målet med stabiliseringspolitiken är

(36 av 237 ord)

Fördelningspolitik

Syftet med fördelningspolitiken är att påverka fördelningen av resurser i ekonomin så att fördelningen kan anses mer önskvärd enligt något normativt kriterium. Ofta betyder detta att

(26 av 171 ord)

Strukturpolitik

Stukturpolitik syftar till att förändra de strukturer, det vill säga mönster av enskildheter, som påverkar

(15 av 106 ord)

Allokeringspolitik

Allokeringspolitiken syftar till att åstadkomma en effektiv användning av de ekonomiska resurserna. Allokeringspolitik har en roll att fylla om marknadsmekanismen inte är tillräcklig för att skapa en effektiv

(28 av 187 ord)

Medverkande

  • Andreas Bergh
  • Claes-Henric Siven

Litteraturanvisning

A. Lindbeck, Svensk ekonomisk politik (2:a uppl 1981);
Torsten Persson & A. Vredin (utgivare), Inflation, arbetslöshet och stabiliseringspolitik (1990);
C.-H. Siven, ”Politik och ekonomi i Sverige under 1970-talet”, Ekonomisk Debatt 1984;
B. Södersten (utgivare), Svensk Ekonomi (3:e upplagan 1982);
B. Södersten (utgivare), Marknad och politik (5:e upplagan 2000);
G. Tullock, Den politiska marknaden (3:e upplagan 1994).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, ekonomisk politik. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ekonomisk-politik