by (fornsvenska byr, en bildning till bo, alltså ursprungligen ’boplats’, ’odling’), bondby, bebyggelseenhet på landsbygden, före laga skiftet i Sverige på 1800-talet vanligtvis ett mindre antal gårdar med anknytning till jordbruket och dess binäringar. I fråga om bebyggelse och markens utnyttjande organiserades byn på ett tämligen likartat sätt (se nedan). Efter laga skiftet upphörde i regel denna byorganisation, men den lever ännu kvar

(63 av 450 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Ulf Sporrong

Den agrara byns organisation och uppbyggnad

I centrum finner vi själva bebyggelsen, anknuten till lämplig mark för bostadsändamål (torrt, soligt). En lokaliserande faktor är också vatten, främst för kreaturens behov. I byns geografiska centrum mynnar vägar och fädrev, och har byn förhistoriska rötter finner vi ofta ett gravfält strax intill. Här är brukningscentrum. Ofta ligger husen på en avgränsad bytomt, som ibland kan vara geometriskt regelbundet utformad och utlagd efter mättekniska principer. Tomten tjänar då som likare för tegarnas ordningsföljd i åkern (se avsnittet Morfologi,

(79 av 558 ord)
  • Författare:
  • Ulf Sporrong

Olika byformer

När det gäller att beskriva byarnas utseende, lokalisering och liv kan

(11 av 60 ord)
  • Författare:
  • Ulf Sporrong

Byn som funktionell enhet

Byn var permanent bebodd, och invånarna hade anknytning till åkerbruk, boskapsskötsel och/eller skogsbruk. De var ägare eller brukare (arrendatorer) av bymarken. Någon annan funktion behöver byn inte ha haft, men ofta förekom inom byn också en hel

(37 av 264 ord)
  • Författare:
  • Mats Hellspong

Morfologi, ekologi och topografisk anknytning

Över högsta kustlinjen (Norrland, Sydsvenska höglandet) ligger byarna i krön- eller lidläge. Där finns på sina håll odlingsvärda jordar, och de klimatiska betingelserna är bättre. Under högsta kustlinjen förekommer större variation. I älvdalarna (norra Sverige) ligger byarna ofta på älvterrasser eller på älvvallar med odlad jord ner mot älven och med utmarken upp mot höjderna. I det mellansvenska sprickdalslandskapet (Mälardalen, Östergötland, Bohuslän) anknyter bybebyggelsen

(64 av 457 ord)
  • Författare:
  • Ulf Sporrong

Bygenesen ur ett regionalt perspektiv

De svenska byarna har inte utvecklats efter något enhetligt mönster. Vissa drag är dock gemensamma för olika tidevarv och för skilda regioner. Man kan säga att byns beståndsdelar (tomt, inägomark och utmark) på olika sätt anpassats till rådande geoekologiska, ekonomiska, tekniska och sociala förhållanden på olika platser.

Vår förhistoriska bebyggelse (före år 1000) antas ha bestått av huvudsakligen ensamgårdar eller mindre gårdsklungor. Det kan ha funnits släktsamband mellan gårdsklungorna på en del håll. Under medeltidens förra hälft inträffade emellertid en

(80 av 943 ord)
  • Författare:
  • Ulf Sporrong

Litteraturanvisning

W. Ehn (utgivare), Byordningar från Mälardalen ( 1982);
S. Erixon, ”Byar”, Svenska kulturbilder 6 ( 1932);
S. Erixon, Svenska byar utan systematisk reglering 1–2 ( 1960);
F. Hastrup, Danske landsbytyper ( 1964);
M. Hellspong, ”Byar och herrgårdar” i M. Hellspong–T. & O. Löfgren, Land och stad ( 1972);
S. Helmfrid, Europeiska agrarlandskap, en forskningsöversikt ( 1985);
B. Roberts, The Making of the English Village ( 1987);
G. Schwarz, Allgemeine Siedlungsgeographie ( 1966);
U. Sporrong, Jordbruksbygd, Känn Ditt Land 10 ( 1981).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, by. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/by