fenomenologiʹ (av fenomen och den grekiska efterleden -logiʹ a ’-lära’, ’-vetenskap’, av loʹ gos ’ord’), läran om det som visar sig för medvetandet. I äldre tider användes ordet som benämning på en filosofisk deldisciplin som studerade det skenbara i motsättning till det sanna och verkliga. Två viktiga företrädare för denna användning av ”fenomenologi” är Johann Heinrich Lambert (”Über die Methode, die Metaphysik, Theologie und Moral richtiger zu beweisen”, 1762) och Hegel (”Phänomenologie des Geistes”, 1807). Lambert förstod dock fenomenologin statiskt,

(80 av 696 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Jan Bengtsson
  • Per-Erik Brolinson

Litteraturanvisning

Jan Bengtsson, Den fenomenologiska rörelsen i Sverige ( 1991);
P. Lübcke (utgivare), Vår tids filosofi ( svensk översättning 1987);
A.J. Pike, A Phenomenological Analysis of Musical Experience and other Related Essays ( 1970);
H. Spiegelberg, The Phenomenological Movement ( 3:e upplagan 1982);
W. Stegmüller, Hauptströmungen der Gegenwartsphilosophie 1 ( 7:e upplagan 1989).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, fenomenologi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fenomenologi