finska inbördeskriget, väpnad kamp mellan borgerliga ”vita” och socialistiska ”röda” samhällsgrupper i Finland januari–maj 1918. Kriget kallas också frihetskriget, eftersom det av många anses som en förutsättning för Finlands självständighet. Bakgrund till inbördeskriget var den starka politiska spänning i Finland som bolsjevikernas statskupp i Ryssland i november 1917 utlöste. Till detta kom starka sociala motsättningar på grund av omfattande arbetslöshet, stor livsmedelsbrist och svåra sociala problem. Under hösten 1917 blev sprickan mellan det borgerliga och det socialistiska Finland allt tydligare.

(80 av 1167 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Bengt Nilson

Litteraturanvisning

T. Gihl, Den svenska utrikespolitikens historia 4 ( 1951);
S. Jägerskiöld, Gustaf Mannerheim 1918 ( 1967);
O. Manninen (utgivare), Finland 1917–1920 1–3 ( 1993–95);
J. Paasivirta, Finland år 1918 och relationerna till utlandet ( svensk översättning 1962);
J. Paavolainen, Röd och vit terror: Finlands nationella tragedi och fånglägren 1918 ( svensk översättning 1986); T. Polvinen, Venäjän vallankumous ja Suomi 1917–1920 ( 1967–71);
H. Soikkanen (utgivare), Dokument från finska inbördeskriget ( svensk översättning 1980);
A.F. Upton, The Finnish Revolution, 1917–1918 ( 1980);
H. Ylikangas, Vägen till Tammerfors: Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget 1918 ( svensk översättning 1995).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, finska inbördeskriget. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/finska-inbördeskriget