personnamn

personnamn, i vetenskapliga sammanhang även antroponym, namn på en enskild, mänsklig individ. I alla kulturer är en persons namn oupplösligt förknippat med personen, och namnet kan ibland ha en magisk innebörd (jämför Folklore nedan och noaord). Inte minst utanför den europeiska kulturkretsen är namnmagin påtaglig, och i en del kulturer avgörs namnet genom olika former av divination. Ibland kan personnamn ändras beroende på sociala eller naturliga förhållanden. Hos kwakiutlfolket på den amerikanska stillahavskusten hade medlemmar av adliga klaner ett sommarnamn

(80 av 576 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Svenskt dopnamnsskick

Svenskt dopnamnsskick visar ända fram till nutiden i stort sett gemensamma drag med övriga Norden, även om sedan gammalt några namn, bl.a. Birger och namn på Holm-, är speciella för Sverige.

Med den kristna missionen infördes apostla- och helgonnamn av grekiskt och latinskt ursprung; till de vanligaste hör Johan (Jon), Niklis

(51 av 361 ord)

Binamn

I och med att uppkallelse från vikingatidens slut blev allt vanligare som namngivningsprincip reducerades namn­skatten, och alltfler personer kom att bära samma namn. Behov uppstod att särskilja namnbärarna med hjälp av ett binamn. Binamnet kunde användas tillsammans med dopnamnet eller

(40 av 280 ord)

Släktnamn

Bruket av fasta släktnamn (efternamn, familjenamn) har i Norden tillkommit efter utländskt, närmast tyskt och franskt, mönster. Det är under hela medeltiden i hög grad vacklande, och i många fall kan det vara svårt att avgöra om ett tillägg till ett dopnamn ska definieras som släktnamn eller binamn. En övergripande term, tillnamn, är praktisk för förhållandena under den tid då fasta släktnamn växte fram.

Under medeltiden märktes några få adelssläkter i Sverige med släktnamn, t.ex. Bonde

(76 av 537 ord)

Forskning

Personnamnsforskning är en relativt ung vetenskap. Den äldre personnamnsforskningen var främst

(11 av 64 ord)

Arkiv och samlingar

Det fornnordiska personnamnsmaterialet är utgivet i tryck eller under utgivning. Namn från nya

(13 av 91 ord)

Namnlagen

Regler om skydd och byte av efternamn finns i namnlagen. Sådana efternamn som är egenartade, dvs. utmärker tillhörighet

(18 av 122 ord)

Folklore

Kunskap om en persons namn har mycket allmänt ansetts ge makt över namnets bärare. Denna tro var inte minst viktig när det gällde odöpta barn; därav den länge levande seden att inte avslöja barnets namn förrän vid dopet,

(38 av 266 ord)

Information om artikeln

Medverkande

  • Jan Ovesen
  • Jan-Öjvind Swahn
  • Lena Peterson
  • Ulf Bernitz

Litteraturanvisning

Studia anthroponymica Scandinavica. Tidskrift för nordisk personnamnsforskning (1983–);
Sveriges medeltida personnamn (1967–);
S. Allén & S. Wåhlin, Förnamnsboken: De 10 000 vanligaste förnamnen (3:e upplagan 1995);
E. Brylla, Ursäkta, hur var namnet? Personnamn i praktiskt bruk (2002);
E. Brylla, Förnamn i Sverige: Kortfattat namnlexikon (2004);
E. Brylla, Andersson, Pettersson, Lundström och ... Beachman: Om nordiska efternamn i sin europeiska omgivning (2009);
G. Eis, Vom Zauber der Namen (1970);
S. Entzenberg, »Det får ju vara någon ordning på torpet!» Svenska personnamnsregler i ett historiskt perspektiv (2006);
A. Janzén (utgivare), Personnamn (1947);
I. Modéer, Svenska personnamn (3:e upplagan 1989);
R. Otterbjörk, Svenska förnamn (3:e upplagan 1979);
Lena Peterson, Nordiskt runnamnslexikon (2007);
L. Ryman, Salanus, Tunström och Sporrong: Tillnamnsbruk och framväxten av släktnamn i Uppland (2002);
E. Wessén, Nordiska namnstudier (1927).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, personnamn. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/personnamn