plast (engelska plastic(s), av senlatin plaʹsticus ’plastisk’, ’formbar’, se vidare plastisk), syntetiskt material bestående av en eller ibland flera polymerer samt ett flertal tillsatsämnen.

Polymerer i plast är oftast organiska ämnen (kolföreningar) med undantag för silikonplaster, som är baserade på kiselföreningar. En

(42 av 296 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
  • Författare:
  • Björn Terselius

Råvaror

Före andra världskriget var stenkol den främsta råvaran vid polymerframställning. I dag är råolja och naturgas de helt dominerande råvarorna. Vid krackning av olja erhålls monomerer (till exempel eten och propen)

(31 av 209 ord)
  • Författare:
  • Björn Terselius

Tillverkning

Plast tillverkas i flera steg (se bild). Först framställs monomeren, oftast

(11 av 53 ord)

Termoplast

Tillsatsämnen blandas med polymerpulver i en strängspruta och granuleras. Blandningsprocessen kallas kompoundering. Plastgranulatet formas sedan genom bearbetning under värme och tryck med olika metoder, varav de viktigaste är formsprutning, strängsprutning och varmformning. Formsprutning är den vanligaste bearbetningsmetoden, som används för att tillverka allt

(43 av 303 ord)

Härdplast

Formpressning är den äldsta bearbetningsmetoden för plast men används numera endast för härdplast (och gummi). Pressmassan utgörs av ett fenol-, urea- eller

(22 av 156 ord)
  • Författare:
  • Björn Terselius

Egenskaper

Plaster kännetecknas i förhållande till metaller av följande egenskaper:

God formbarhet. Plaster formas vanligen i ett steg medan metaller formas i flera steg.

Låg densitet. Plaster har undantagslöst lägre densitet (de flesta 1,0–1,4 g/cm3) än metaller (till exempel stål 7,8 g/cm3, aluminium 2,7 g/cm3). Detta innebär en avsevärd viktbesparing i konstruerade detaljer. Nackdelen är att densiteten avtar (det vill säga volymen ökar) med stigande temperatur. Volymsutvidgningskoefficienten är betydligt högre än för metaller. Detta betyder försämrad formbeständighet i värme

(78 av 697 ord)
  • Författare:
  • Björn Terselius

Plastavfall och plaståtervinning

Plastavfall kommer från hushåll, industri och jordbruk. Plastavfall som spritts okontrollerat har ansamlats i bland annat världshaven och vållat miljöproblem. Det är av stor vikt att plastavfall tas omhand och behandlas med lämpliga metoder.

Deponering har varit en vanlig metod att ta hand om avfallet. Problemen är dock många: stora krav på utrymmen, dålig lukt, metangasbildning med risk för självantändning samt grundvattenförorening. Det tar upp till 400 år att bryta ner plast, till exempel en bärkasse. Ökat miljömedvetande, en dramatisk

(80 av 581 ord)

Produktion och användning

Världsproduktionen av plast var 1950 omkring 1,5 Mt (miljoner ton). Det betyder att plastproduktionen volymmässigt har passerat metallproduktionen.

(18 av 118 ord)

Historik

Det första kommersiellt viktiga plastmaterialet var celluloid som patenterades redan 1869. Celluloid bestod av cellulosanitrat (nitrerad cellulosa), som är sprött och därför mjukgjordes med kamfer. Materialet användes i biljardbollar som ersättning för elfenben och till fotografisk film. Tack vare sin slagseghet används celluloid fortfarande i bordtennisbollar.

Det första helt syntetiska plastmaterialet patenterades 1907

(53 av 377 ord)
  • Författare:
  • Björn Terselius

Litteraturanvisning

L.-E. Edshammar, Plasthandboken – en materialguide för industrin (2002);
E. Ullman, Materiallära, kapitel 18, Plast (2003).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, plast. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/plast