folkvandringstiden, i europeisk historia benämning på perioden ca 370–600. Tiden kännetecknades av politisk

(13 av 87 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Erövringarna

Ibland skiljer man på kortlivade arméerövringar i en första våg (burgunder, ostrogoter m.fl.) och folkerövringar i en andra våg (franker, alemanner m.fl.). Denna terminologi är missvisande, eftersom erövrargruppernas karaktär är svår att uttolka. De antika och tidigmedeltida författarna skilde inte på rövarband och folk – alla klassificerades med liknande stambeteckningar. Erövringarna gjordes av heterogena stammar, som ofta bara var temporärt sammanfogade krigarförbund, men som ibland även bestod av folk med kvinnor, barn och tjänare. Enskilda grupper kunde bryta sig ur

(80 av 602 ord)

Samhällelig förändring

Under folkvandringstiden övergick antiken i medeltiden. Detta innebar djupgående omvandlingar i det gamla romerska riket, knutna till den ovan beskrivna politiska utvecklingen.

Till att börja med skedde en regionalisering: marknaderna inskränktes, och varuproduktionen blev alltmer lokal. Man upphörde att se det romerska riket som övergripande enhet, utan uppfattade världen som regna plurium gentium, ’flera folks riken’. Inte bara länder utan också enskilda landsdelar gled isär.

Samtidigt genomgick samhället en

(69 av 486 ord)

Medverkande

  • Dick Harrison

Litteraturanvisning

W. Goffart, Barbarians and Romans, AD 418–584 ( 1980);
Arnold H.M. Jones, The Later Roman Empire 284–602 ( 1964);
L. Musset, Les invasions: les vagues germaniques ( 1965);
Edward A. Thompson, Romans and Barbarians ( 1982);
R. Wenskus, Stammesbildung und Verfassung ( 1961).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, folkvandringstiden. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/folkvandringstiden