historiografi

historiografi (grekiska historiographiʹa ’historieskrivning’, av historia och -grafi), term med dubbel

(11 av 40 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Historiografin som forskningsfält

Ett arbete om historieskrivningens historia skrevs redan år 1599 av H.L.V. La Popelinière, Histoire des histories, men historiografi blev vanligare först från sekelskiftet 1900 (t.ex. Fueter 1911, Gooch 1913, Butterfield 1955; se litteraturanvisningen i slutet av artikeln). Från 1900-talet

(39 av 276 ord)

Historieskrivningens historia

Den tidigaste historiska förmedlingen skedde muntligt och av anonyma historiker. I vissa områden utgör oral history (ungefär ’muntlig tradition’) en av de viktigaste källorna till kunskap om det förflutna vid sidan av utgrävningar. Särskilt gäller detta det förkoloniala Afrika och Oceanien.

Historieskrivning i egentlig mening finns i medelhavsområdet från ca 2000 f.Kr., verkliga annaler först från sista årtusendet f.Kr.

(59 av 421 ord)

Historieforskning i Västeuropa och USA efter professionaliseringen

Professionaliseringen av historieskrivningen sammanfaller med historieämnets disciplinbildning och förvandling från skön konst till regelstyrd vetenskap (se historia, Historisk metod). Denna förändring emanerade från Tyskland, där Leopold von Ranke, verksam i Berlin 1825–86, blev

(33 av 230 ord)

Historieforskning i Sverige

Den äldre historieskrivningen i Sverige rymmer många aktade namn, t.ex. Ericus Olai, Olaus Petri, Sven Lagerbring, Erik Gustaf Geijer och Anders Fryxell. Den professionella historieforskningen i Sverige under 1800-talet utvecklades under intryck av Ranke-skolan och fick sin främste företrädare i Harald Hjärne i Uppsala. Hjärne och hans många elever utformade en statsidealistisk, källkritiskt

(53 av 373 ord)

Historieforskning utanför Västeuropa

Inom andra kulturområden än Västeuropa och USA har den moderna historieforskningen utvecklats mer eller mindre självständigt i förhållande till den västeuropeiska traditionen.

(22 av 151 ord)

Information om artikeln

Medverkande

  • Birgitta Odén

Litteraturanvisning

G. Barraclough, ”History”, i J. Haret (utgivare), Main Trends of Research in the Social and Human Sciences 2 ( 1978);
W.G. Beasley & E.G. Pulleyblank (utgivare), Historians of China and Japan ( 1961);
R. Björk, Den historiska argumenteringen: Konstruktion, narration och kolligation – förklaringsresonemang hos Nils Ahnlund och Erik Lönnroth ( 1983);
L. Boia (utgivare), Great Historians from Antiquity to 1800 ( 1989);
L. Boia (utgivare), Great Historians of the Modern Age ( 1991);
P. Burke (utgivare), New Perspectives on Historical Writing ( 1991);
H. Butterfield, Man on His Past ( 1955);
E. Fueter, Geschichte der neueren Historiographie seit dem Humanismus ( 3:e upplagan 1936);
G.P. Gooch, History and Historians in the Nineteenth Century ( 3:e upplagan 1956);
J. Higham, History ( 1965);
G. Himmelfarb, The New History and the Old ( 1987);
G.G. Iggers, New Directions in European Historiography ( 2:a upplagan 1985);
G.G. Iggers, Historiography in the Twentieth Century: From Scientific Objectivity to Postmodern Challenge ( 1997);
G.G. Iggers & H.T. Parker (utgivare), International Handbook of Historical Studies ( 1979);
B.E. Jensen, ”Historiografi: historikernes læremester?”, i I. Norrlid (utgivare), Över gränser: Festskrift till Birgitta Odén ( 1987);
S. Lilja, Historia i tiden ( 1989);
S. Nordin, Historia och vetenskap ( 1981);
E. Lönnroth m.fl., Conceptions of National History ( 1994);
S. Nordin, Från tradition till apokalyps: Historieskrivning och civilisationskritik i det moderna Europa ( 1989);
R. Torstendahl, Källkritik och vetenskapssyn i svensk historisk forskning 1820–1920 ( 1964);
H. Valentin, Den fjättrade Clio ( 2:a upppl. 1958);
H. White, Metahistory: The Historical Imagination in the Nineteenth-Century Europe ( 1973).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, historiografi. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/historiografi