solen, symbol ⊙, den närmaste stjärnan och solsystemets centralkropp. Solen innehåller mer än 99 procent av solsystemets samlade massa och styr därmed planeternas rörelser. Att

(25 av 170 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Solens byggnad

Solen är heltigenom gasformig och hålls samman av sin egen tyngd. Till allra största delen består den av väte; för den detaljerade sammansättningen, se tabell grundämne. Solen har differentiell rotation, snabbast vid ekvatorn och långsammare vid polerna. Rotationstiden i solens inre varierar dessutom med djupet

(45 av 321 ord)

Solens atmosfär

Solskivans till synes skarpa kant vittnar om att fotosfären är tunn, dess utsträckning är endast ca 500 km. Här finns ett ständigt föränderligt mönster, granulation, en yttring av konvektionszonens översta delar. De typiska temperaturerna i lagren där den mesta strålningen släpps fri är 5 000–6 000 °C.

Ovanför fotosfären stiger gasens temperatur med höjden för att nå ett par miljoner grader i koronan.

(63 av 429 ord)

Den aktiva solen

På solen observeras flera fenomen som anses vara yttringar av solens magnetfält. Dessa brukar innefattas i begreppet solaktivitet. Magnetfältet genereras troligen genom dynamoeffekter i solens konvektionszon. Man tänker sig att den differentiella rotationen i plasmat och konvektionsrörelserna lindar och förstärker de magnetiska fältlinjerna till buntar som flyter upp till ytan. I fotosfären finner man magnetfältskoncentrationer – med tvärsnitt på 100 km

(61 av 430 ord)

Solens variationer

Solaktiviteten varierar cykliskt. Ungefär vart elfte år – perioden kan variera mellan sju och fjorton år – är solen särskilt aktiv med mycket solfläckar, flareutbrott och koronamassutkastningar. Tar man också hänsyn till den magnetiska polariteten för

(36 av 255 ord)

Solens utveckling

Detaljerade teoretiska modeller låter oss följa solens utveckling från födelse till död. Detta utdragna drama varar i ca tolv miljarder år. Vid sin födelse för 4,6 miljarder år sedan var solens

(31 av 217 ord)

Medverkande

  • Dan Kiselman

Litteraturanvisning

Solen, På resa i universum 7 (svensk översättning 1992);
D. Kiselman & B. Dorch, ”Solens yta”, Ytor på djupet, NFR:s årsbok 1998/99;
K. Phillips, Guide to the Sun (1992);
R.J. Tayler, The Sun as a Star (1997).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, solen. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/solen