Aʹrktis (av grekiska arktikoʹs ’nordlig’, egentligen ’som hör samman med stjärnbilden Stora björnen’, i sin tur en bildning till aʹrktos ’björn’), det polarområde

(23 av 159 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Natur

(1 av 1 ord)

Landformer

De eurasiska delarna är mest lågland. Undantag är Nordnorge, Svalbard, Tajmyrhalvön (1 146 m ö.h.) och nordöstra Sibirien med bergsområden (1 800–2 000 m ö.h.). I Alaska reser sig Brooks Range 2 000–2 800 m ö.h. över ett smalt lågland.

Den kanadensiska övärlden är delvis låg, t.ex. Banksön och Victoriaön, medan t.ex. den till stor del istäckta Ellesmereön når nära 3 000 m ö.h. Grönlands inlandsis

(66 av 395 ord)

Berggrund, jordarter och jordmåner

Se Nordamerika, Asien och Europa.

(5 av 5 ord)

Växtliv

Den arktiska växtregionen omfattar det trädlösa området norr om den boreala barrskogszonen i Amerika, Europa och Asien. Regionen kännetecknas av kort vegetationsperiod (6–12 veckor), låga temperaturer, långa sommardagar, låg nederbörd (100–500 mm/år) och stark vindpåverkan.

(35 av 248 ord)

Djurliv

Till den arktiska regionen räknas, förutom själva ishavsbassängen, även de nordliga, trädlösa tundrorna. Klimatet begränsar den landlevande faunan. Den ständiga tjälen hindrar djur att gräva i marken. Vintern är lång och mörk, men vinterdvala är omöjlig, då somrarna

(38 av 267 ord)

Naturresurser

Arktis har en del energiråvaror, knutna till områden med sedimentära bergarter:

(11 av 69 ord)

Befolkning och etnografi

De ursprungliga folkgrupperna i Arktis är av tradition jägare, fiskare och/eller renskötande nomader. Deras naturahushållning ryms inom tre viktigare ekologiska sammanhang: havet, tundran och skogen.

Inuiterna, som lever i språkligt nära besläktade grupper, från nordöstra Sibirien österut till Grönland, är antagligen de som är mest specialiserade

(46 av 326 ord)

Religion

Se cirkumpolära religioner.

(3 av 3 ord)

Upptäcktshistoria

De uppgifter som finns om de första färderna till nordliga trakter är omgärdade av osäkerheter, men huvuddragen kan anges. Resorna började redan under forntiden. Man sökte efter rikedomar och nya handelsvägar eller drevs av ren upptäckarlust. Greken Pytheas anses ca 325 f.Kr. ha nått Nordnorge. Irerna företog i början av 800-talet resor till Island. Norrmännen reste till Vita havet under 800–900-talen och upptäckte och koloniserade mellan 700 och 1000 bl.a. Färöarna, Island och Grönland. Leif Eriksson nådde omkring år 1000

(80 av 752 ord)

Politiska förhållanden

Det arktiska området har avsevärd politisk, strategisk och ekonomisk betydelse. Detta har även understrukits av havsrättens utveckling, som inneburit att suveränitetsförhållandena i området förändrats kraftigt. Territorialhavens bredd har ökat, och det har etablerats s.k. exklusiva ekonomiska zoner (eez), över vilka kuststaterna i vissa avseenden, t.ex. resursutvinning och forskning, har full jurisdiktion. Det traditionella fria havsområdet har i motsvarande mån minskats, ehuru traditionella ”fria havsrättigheter” kvarstår i eez.

Därtill kommer

(69 av 490 ord)

Förhistoria

Den tidigast kända förhistoriska bosättningen inom arktiska områden norr om den 60:e breddgraden tillhör tidig postglacial tid. Senpaleolitiska jägargrupper följde istidsdjuren och anpassade sig samtidigt till maritima resurser, särskilt till säl som var den mest stabila resursen inom istäckta kustregioner. De viktigaste bytesdjuren förutom säl var ren, myskoxe, valross och olika valarter. Småviltsjakt, fiske och bärplockning var också av betydelse. Människan nådde nordligaste Norge ca 8500

(66 av 469 ord)

Medverkande

  • Arne Strid
  • Hugh Beach
  • Katarina Olsson
  • Margit Werner
  • Marie Jacobsson
  • Noel Broadbent
  • Olle Melander
  • Ulf Gärdenfors

Litteraturanvisning

Landformer:
D. Sugden, Arctic and Antarctic: A Modern Geographical Synthesis (1982).
Naturresurser:
D.R. Derry, A Concise World Atlas of Geology and Mineral Deposits (1980);
D. Sugden, Arctic and Antarctic: A Modern Geographical Synthesis (1982).
Befolkning och etnografi:
M.G. Levin & L.P. Potapov (utgivare), The Peoples of Siberia (1956);
W. Sturtevant (utgivare), Handbook of North American Indians: Subarctic (1981);
W. Sturtevant (utgivare), Handbook of North American Indians 5: Arctic (1984).
Politiska förhållanden:
Bo Johnson, Ishavet: Folkrättsliga och strategiska problem (1979);
Bo Johnson, Polarområdena: resursjakt och folkrätt (1982);
Bo Johnson Theutenberg, The Evolution of the Law of the Sea: A Study of Resources and Strategy with special Regard to the Polar Regions (1984);
L.P. Kirwan, Den vita vägen (1962).
Förhistoria:
S. Fiedel, Prehistory of the Americas (2:a upplagan 1992);
W.W. Fitzhugh & A. Crowell, Crossroads of Continents: Cultures of Siberia and Alaska (1988);
W. Sturtevant (utgivare), Handbook of North American Indians 5: Arctic (1984).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Arktis. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/arktis