Uppslagsverket

Belysning

belysning, i allmän bemärkelse ljusförhållanden skapade av andra ljuskällor än dagsljuset, inomhus, på gator och öppna platser etc. För nutida belysningsteknik, se ljusteknik.

Historik
I hemmen utgjordes belysningen långt fram i tiden av den öppna brasans eldsken. Under de årstider då man för värmens skull inte behövde elda kunde tjärhaltiga furustickor sättas i spisen som lyse. Särskilt i sydvästra Sverige förekom enkla järnhållare, s.k. lysekäringar, för att hålla fast lysstickorna. På västkusten var även tranoljelampor vanliga. På andra håll användes rovolja som bränsle för oljelamporna. Talgljus stöptes i praktiskt taget hela landet, men sällan i stora mängder. De användes mest vid högtidliga tillfällen. Stearinljus började tillverkas av Liljeholmens stearinfabrik 1839, men de var alltför dyrbara för att kunna bli vanliga i hemmen.

Det gemensamma för denna äldre belysning var att den behövde ses till för att lysa bra – vekarna måste snoppas, olja fyllas på, nya lysstickor tändas – och att den var brandfarlig. I rum där ingen för tillfället vistades fick därför inget lyse vara tänt. Sparsamhet var nödvändig, och under den ljusa delen av året klarade man helst av sina sysslor i dagsljus för att undvika att tända något ljus. Talesättet ”tranan bär ljus i säng” syftar på att man efter tranornas ankomst på våren inte borde tända någon belysning förrän det åter blev mörka kvällar. Ett annat uttryck för sparsamhet var traditionen att ”fira skymning”; då det blev för skumt att arbeta gjorde man en paus i sina sysslor och inväntade kvällsmörkret. Först då tändes belysningen. Att ha många ljus tända markerade rikedom och överflöd. Vid t.ex. baler hos adeln eller vid hovet brann ofta en ansenlig mängd ljus, och tjänare bytte ut nedbrunna ljus, snoppade vekar och bevakade eldslågorna.

Under 1800-talet anlades gasverk i flera städer. Gasljuset användes mest som gatubelysning men förekom även i butiker, offentliga lokaler och i en del välsituerade hem. Den från 1860-talets början importerade fotogenen förbättrade belysningen i hemmen. Den var relativt billig och lätthanterlig, och fotogenlamporna var mindre brandfarliga än de belysningsanordningar som använts dessförinnan. De 1879 introducerade glödlamporna användes till en början huvudsakligen i industrin. Den första gången elektriska glödlampor tändes i svensk landsbygdsmiljö var 1887 i Delsbo i Hälsingland. Den elektriska belysningen blev dock vanlig i hemmen först kring 1910, då glödlampor med glödtråd av metall infördes. Glödlamporna innebar ett stort framsteg eftersom de var lätta att tända, inte krävde någon rengöring och kunde lysa olika starkt. Inte heller förbrukade de rummets syre. Under första världskrigets fotogenbrist fick många hushåll elektrisk belysning, och ofta skaffade man sig en lampa per rum. Vår tids vana att ha flera lampor tända samtidigt är ett nytt kulturellt beteende, som blev vanligt först framemot 1930-talet eller senare. Nutidens elektriskt upplysta hem, med många lampor tända samtidigt, har förändrat vårt sätt att bygga, inreda och använda hemmen. Tillgången till elektriskt ljus dygnet runt har också gjort oss fria att vara aktiva när som helst under dygnet och har bidragit till att förändra människans dygnsrytm.

Se även gatubelysning.

Ta del av vårt julerbjudande och få NE Utforska i ett helt år för endast 295 kr.
Använd kod NEJUL19 och spara 50 %.

Prova gratis i 7 dagar