Carl Michael Bellman

Bellman, Carl Michael, född 4 februari 1740, död 11 februari 1795, skald och den svenska visans förgrundsgestalt.Bellman växte upp på Söder i Stockholm, vid den gata som i dag bär hans namn. Fadern, Johan Arendt Bellman, var ämbetsman, och modern, Catharina Hermonia, dotter till kyrkoherden i hemförsamlingen Maria. Bellman fick god utbildning av informatorer i hemmet med huvudvikten lagd vid språk och litterära övningar. År 1759 anställdes han som extra ordinarie vid Riksbanken, men redan 1763 nödgades han söka avsked (inför sin första konkurs). Drygt ett år senare fick Bellman anställning på nytt, nu vid ständernas Manufakturkontor.

Sedan båda föräldrarna dött 1765 fick Bellman en beskyddare och närstående vän i Anders Lissander, sin nye chef. Lissanders intresse för den unge Bellmans viskonst blev av avgörande betydelse. I hans hem och inför hans umgängeskrets av poeter och sällskapssångare utvecklades Bellman till en konstnärligt medveten artist och vislyriker.

Bellmans enkla visa Gustafs Skål eldade sinnena under Gustav III:s statskupp 1772 och nådde kungens öron. Som det gustavianska enväldets folkliga språkrör engagerades Bellman sporadiskt i fortsättningen för politisk bearbetning (så under riksdagen 1778) och som underhållare vid hovet. Av större betydelse för kungen blev den spontana produktion av visor, dikter och ordenstal i vilka Bellman livet ut hyllade Gustav III som landsfader och hjälte. I gengäld erhöll Bellman kungligt stöd: en pension ur kungens handkassa, hovsekreterares titel och från och med 1776 en avlönad men i stort sett tjänstefri befattning vid Nummerlotteriet.

Carl Michael Bellman. Urvädersgränd 3 på Södermalm i Stockholm. I vindsdubbletten bakom gavelfönstren bodde B. under de första åren av 1770-talet, under den tid då flertalet av Fredmans epistlar tillkom. Huset tillhör numera sällskapet Par Bricole.

Bellman stod nu på höjden av sin bana. Till hovsekreterartiteln kunde han lägga namnet ”den svenske Anacreon”; detta som en följd av den ryktbarhet som visskald han vunnit redan i Lissanders salong. I december 1777 gifte han sig med den 15 år yngre Lovisa Grönlund, dotter till en tulltjänsteman. Till Bellmans umgänge hörde bl.a. flera av tidens framstående musiker och konstnärer, som intresserade sig aktivt för hans sånger och bidrog med kompositioner och illustrationer.

Familjens ekonomiska situation var dock svår, och den hotades av konkurser – sista gången våren 1794, då bysättning inte kunde undvikas. Bellman fick tillbringa en tid i högvaktens arrestlokal där han måhända ådrog sig den lungsot som mindre än ett år senare lade honom i graven. Han efterlämnade en familj i största armod.

Bellmans verk
Sin litterära debut gjorde Bellman redan i tonåren med elevarbeten under informatorns ledning. Översättningar på vers och prosa av uppbyggliga skrifter förmedlades till trycket, liksom ett par längre satiriska originalpoem (Tankar om Flickors ostadighet, 1758, och Månan, 1760). Vid samma tid påbörjade han ett religiöst författarskap, till vilket han återkom senare i livet (Zions högtid, 1787). Även till verksamheten som översättare kom han att återvända, sist i den personligt färgade försvenskningen av C.F. Gellerts ”Fabler” (1793).

Som trubadur med egna visor framträdde Bellman under 1760-talets första år. De första visorna tillkom sporadiskt för en krets av vänner. Produktionen var gles och ämnen liksom genrer växlade. Ett inslag av moralisk sedesatir möter i de allra äldsta som ett eko från elevtiden, och i dessa är beroendet av Dalin påtagligt. Snart nog fick moralismen vika för ungdomlig livslust, och omedelbara intryck av upplevd verklighet lämnade stoff till både texter och melodier.

Under senare delen av 1760-talet, den Lissanderska perioden, tilltog hans visproduktion samtidigt som de backanaliska visorna kom att dominera repertoaren. Det var under denna tid som han började arbeta med större, cykliska visprojekt. Bacchi Orden var från början (december 1766) spridda visor som återger ceremonielet i en fiktiv orden av dryckeshjältar men växte snart ut till långa dramatiseringar av ordenssammankomsterna, ”kapitlen”, där visorna blev kupletter, sammanbundna av episka och retoriska alexandrinpartier. Det sista av dessa ”kapitel”, Bacchi Tempel öppnadt vid en hjältes död, trycktes 1783.

Fredmans epistlar består av 82 visor, sammanhållna av Stockholmsmiljön: stadens krogar, gator och gränder, dess omgivande vatten och parker. Persongalleriet utgörs av krogarnas spelmän och flickor, krögare och madamer, deras klientel av sjömän, hantverkare och soldater. Den försupne urmakaren Fredman, krognymfen Ulla Winblad, Fader Berg, Movitz, Mollberg och andra återkommer i visa efter visa i olika livssituationer. Benämningen ”epistlar” härstammade från B:s ursprungsidé: att med samlingen skapa ett komiskt-backanaliskt motstycke till Pauli brev. Den 1767 i armod och alkoholism avlidne förre hovurmakaren Jean Fredman skulle återuppstå för att i epistlar till sin trogna församling predika dryckenskap och livsnjutning. Fullt ut förverkligades idén bara i den först skrivna episteln (nu nummer 5), och Fredmans roll som förkunnare och lärare (”Supa, dricka / Och ha sin flicka, / Är hvad Sancte Fredman lär”, epistel nummer 2) avtog allteftersom framställningen av personer, miljöer och situationer fördjupades och nyanserades.

Den första episteln tillkom i början av 1770. Trots att 50 epistlar var färdiga inom två år dröjde det till 1790 innan samlingen kunde tryckas. Initiativet togs då av musikern och musikförläggaren Olof Åhlström, som också upptecknade melodierna och arrangerade musiken för klaver. Epistlarna försågs med ett varmt beundrande Företal av Kellgren. En stor roll vid epistlarnas redigering spelade också lexikografen Eric Weste (som språkman och som en av de många som bevarat delar av Bellmans visdiktning i handskrivna visböcker). Bellmans egen medverkan vid redaktionen torde huvudsakligen ha inskränkt sig till en flyktig översyn, till nydiktningar och till muntlig förmedling av melodierna till Åhlström.

Av de Bellmansvisor som vid sidan av epistlarna fanns i visböckerna sammanställdes ett urval som trycktes 1791. De fick namnet Fredmans sånger, trots att dessa helt fristående visor endast i ett par fall har anknytning till Fredman och hans poetiska värld. Här förekommer olika genrer som bords- och dryckesvisor, många med scener ur Gamla testamentet (”Gubben Noak” m.fl.), visor från Bacchi Orden, en svit av visor om Bacchi konkurs, men också några av Bellmans mest älskade naturlyriska visor, t.ex. ”Fjäril’n vingad”. Flera av visorna, särskilt dryckesvisorna, är från Bellmans ungdom, medan de yngsta har tillkommit vid tiden för utgivningen. Inte heller vid utgivningen av dessa visor spelade Bellman någon mer aktiv roll.

Endast en bråkdel av Bellmans produktion förmedlades till trycket under hans livstid: knappt 300 av mer än 1 700 nu kända texter. Mycket av det han skrev var tillfällesdikter och -visor (hyllningar och uppvaktningar vid speciella tillfällen, till bestämda adressater). Hit kan också en stor del av den tidigare berörda diktningen till kungen och hovet föras liksom merparten av Bellmans dramatiska diktning. Redan under 1760-talet skrev han små tablåer och divertissement att uppföras i den Lissanderska familjekretsen. Av de lustspel han senare skrev blev bara ett, Värdshuset (1787), uppfört offentligt. Flertalet hör till hans hovdiktning och uppfördes på slottsteatrar och på Haga.

Bellmans viskonst
Bellman kan beskrivas som en litterär mångsysslare, men det är inom viskonsten han blev nyskapare och en tidlös klassiker. Karakteristisk för denna konst är redan från början den dramatiska karaktär, med täta inslag av dialog och rollspel, som når sin fulländning i ”Fredmans epistlar”. Konkreta visuella intryck, sångarens imitationer av spelmännens instrument, den rytmiska upplevelsen av krogbalens polskor, kontradanser och menuetter låter åhörarna med flera sinnen uppleva visornas ”nu”. Till detta intryck av omedelbarhet bidrar att Fredman lika ofta i sitt tilltal vänder sig till åhörarna som till de personer som befolkar visan – allt i presens och ofta i imperativ.

Bellman arbetade i likhet med samtida och föregående generationers sångdiktare i musikalisk mening huvudsakligen som parodiker, dvs. han utgick från redan existerande melodier. Till största delen använde han sin tids populära dans- och scenmusik. Parodins konst, som på Bellmans tid stelnat till en i huvudsak mekanisk teknik att lägga nya texter under kända sångmelodier, utvecklades med honom till sublim uttrycksfullhet. Förmågan att anpassa melodi och textstoff till varandra, att suggerera stämningar och att avbilda affekter och rörelser med melodiernas hjälp kännetecknar Bellmans viskonst. Till sina musikförlagor förhöll han sig fri. Han modifierade melodik, harmoni och ibland hela den musikaliska strukturen efter sina poetiska syften. Först det senaste halvseklets forskning har på allvar intresserat sig för denna Bellmans musikaliska poetiska konstfärdighet. Tidigare sysslade musikforskningen främst med problemet varifrån Bellman hämtat sina melodier och huruvida han själv komponerat några av dem. Den sista frågan kommer aldrig att kunna besvaras med någonting annat än ”högst sannolikt”, och jämfört med studiet av Bellman som parodisk kompositör är den av begränsat intresse.

Redan den romantiska generationen upphöjde Bellman till nationalskald. I dag håller han med hjälp av ett växande antal översättningar på att erövra en framträdande plats på den internationella scenen.

Standardupplagan av Carl Michael Bellmans skrifter ges från 1921 ut av Bellmanssällskapet.

Prova NE.se gratis