Uppslagsverket

Lucia

Luciʹa, död cirka 304, kristen jungfru från Syrakusa, martyr, troligen under Diocletianus förföljelse. Lucia ingår i den romerska mässans kanon och firas 13 december. I senare legender berättas att hennes försmådde älskare förgäves sökte föra henne till ett horhus, att man sökte bränna henne på ett bål, som dock inte skadade henne, och att man slutligen stötte ett svärd i hennes hals. Anknytningen till ordet lux (latin, ’ljus’) är förmodligen anledningen till att hon åkallats för ögonsjukdomar; hon avbildas med två ögon på en tallrik.

Medeltiden
Under medeltiden markerade Lucia julfastans ingång, vilket blev orsak till ett omfattande kalasande före gryningen. Detta fortlevde även efter reformationen i en regel att man skulle äta till exempel sju frukostar före soluppgången, varvid den på Lucianatten slaktade julgrisen levererade råvaran.

1600- och 1700-talen
Under 1600- och 1700-talen framväxte den svenska lussebrudstraditionen. Det var troligen i början av 1700-talet som kinkenjestraditionen i främst Västergötland överfördes till Luciadagen med sin utklädning, som nu bytte namn till lussebrud. Denna är första gången noterad 1764 på Horns boställe norr om Skövde (jämför lussekatt). Att detta upptåg hamnade på just Luciadagen kan bero dels på dennas framträdande ställning i äldre allmogetradition, dels på att man i den slotts- och herrgårdsmiljö där seden med lussebrud sannolikt uppkom kunde associera mellan Lucianamnet (och dess anknytning till lux, ’ljus’) och ljuskransen. Det fanns dessutom på många håll i Sverige en äldre typ av utklädning till lussegubbar, ett av jultidens många tiggeriupptåg. Detta Luciafirande levde som en lokal tradition i Vänerlandskapen men började under 1800-talets senare del spridas bland annat till folkhögskolor även i andra delar av Sverige. Även västsvenska studenter i Lund och Uppsala förde med sig seden.

Enligt en av Hilding Celander framförd och av Martin P:n Nilsson accepterad teori skulle i stället lussebruden kunna härledas ur den i stjärngosseupptågen medverkande änglafiguren. Även N.-A. Bringéus har varit benägen att tolka Luciaupptåget som utvecklat ur äldre inhemska maskerings- och utklädselupptåg.

Modernt Luciafirande
Det moderna Luciafirandet inleddes när Stockholms Dagblad 1927 anordnade det första offentliga Luciatåget. Den nya seden spreds mycket snabbt över landet, oftast genom lokalpressens initiativ, liksom även till svenska Finland, där dock seden redan tidigare introducerats vid bland annat skolorna. Lussandets snabba spridning kan sammanhänga med en tendens till ökat julfirande på arbetsplatser, i skolor och ålderdomshem, i föreningslivet, etc. Där var Lucia användbar med inslag som låg i tiden: show, skönhetstävling och välgörenhet.

Den vanliga Luciasången fick sin text (”Natten går tunga fjät...”) 1928 av Arvid Rosén (1895–1973) på Teodoro Cottraus (1827–79) melodi ”Barcarola napolitana” (”Sul mare lucica...”).

Övertro
En hel del övertro var knuten till Lucianatten, som ansågs vara årets längsta (vilket den också var under delar av medeltiden på grund av kalenderns förskjutning). Från Lucia associerade man vanligen till djävulsnamnet Lucifer och trodde att ”Lussepär” eller den fruktade ”lussefärden” under Lucias kommando drog fram genom natten. Andra bruk hängde ihop med likheten mellan orden lus och Lucia – den natten kunde man till exempel säga upp loppor och löss för avflyttning. Luciadagen var allmänt försedd med arbetsförbud, bland annat mot vedhuggning och kringgärningar, vilket bör ha varit välbetänkt med tanke på morgonens fyllefest.

Ta del av vårt julerbjudande och få NE Utforska i ett helt år för endast 295 kr.
Använd kod NEJUL19 och spara 50 %.

Prova gratis i 7 dagar