Uppslagsverket

Vad vet du om några av våra vanligaste insekter i Sverige?

Nu är sommaren här och det kryllar av insekter. Till någras förtjusning och mångas förfäran. Här har vi samlat lite rolig kunskap om några av våra vanligaste insekter. Känner du till detta?

 

Nyckelpigan – skadegörarnas värsta fiende
De flesta arter av nyckelpigor är predatorer både som larver och som vuxna, främst på blad- och sköldlöss. Arten sjuprickig nyckelpiga (Coccinella septempunctata) har du säkert sett flyga förbi någon gång. Den är mycket allmän i hela Sverige och kallas ofta jungfru Marie nyckelpiga eller gullhöna. Både som larv och som vuxen äter den bladlöss; under sitt liv kan den äta cirka 600. Nyckelpigornas färgmönster meddelar att de är giftiga och osmakliga för predatorer, främst fåglar och ödlor.

Visste du att några arter av nyckelpiga används för biologisk kontroll av skadegörare? I  Sverige har arten Scymnus impexus införts från Mellaneuropa för bekämpning av silvergranlus.

 

Trollsländan har bestämda jaktområden
Många trollsländearter har bestämda jaktrevir, som patrulleras och försvaras mot inkräktare. Trollsländor är predatorer på insekter. Sina byten spårar de upp med synen och fångar i flykten. Trollsländan sträcker fram sina taggiga ben som bildar en fångstkorg. Den griper tag i bytet och håller det medan det äts upp. Mundelarna är bitande med stora, tandade överkäkar.

 

Getingens gift innehåller proteiner
Getingen använder sin giftgadd som försvarsvapen. Gadden är ett omvandlat äggläggningsrör. Det betyder att endast honorna har gadd, vilken sitter i spetsen av bakkroppen. I vila är den indragen i getingens kropp. Getingen har en giftblåsa som innehåller ett komplext gift som består av en rad olika aminer, peptider och proteiner. Som du säkert känner till har giftet en starkt smärtframkallande verkan.

Getingstick ger ofta stark lokal smärta, rodnad, svullnad och klåda. Flera samtidiga stick kan göra dig illamående, yr och slö. Allergiska personer reagerar kraftigt och kan svimma, få nässelutslag, blodtrycksfall, matthetskänsla, svullnad i ansiktet och andningsbesvär. Stick i munhåla och svalg kan ge slemhinnesvullnad med kvävningsrisk som följd. Vid allergiska reaktioner och vid stick i munhåla och svalg ska läkarvård uppsökas.

 

Alla myggor suger inte blod
I Sverige finns det cirka cirka 4  000 myggarter. Det är honorna inom de flesta arterna i familjen stickmyggor som vi fruktar mest. Stickmyggor kännetecknas bland annat av att vingarna har fjäll längs ribbor och bakkant. Myggornas mundelar är sugande, men det är inte alla myggor som suger blod utan vissa suger nektar. De flesta har en lång sugsnabel bildad av underläppen, som delvis omger över- och underkäkar, överläpp och hypofarynx (nedre svalgrummet), vilka är utformade som stickborst.

Det är honorna som suger blod för att äggen ska utvecklas. De sticker med sin sugsnabel genom huden. När de nått ett blodkärl sprutar de ut saliv som innehåller ämnen som stimulerar blodflöde och hämmar koagulering samt orsakar svullnad, rodnad och kliande.

 

”Boskapsskötsel” bedrivs av en del myror
Det finns 8  000 myrarter. I Sverige finns det 115 arter och sex av dem förekommer endast inomhus. Som vuxen äter myran en mycket varierad föda som bland annat består av insekter och andra smådjur. Många växter har frön eller frukter med fettrika bihang (myrbröd, elaiosomer), som också står på en myras meny. De tycker om söta safter, till exempel nektar, och en viktig föda för många arter är honungsdagg, det vill säga de sockerhaltiga exkrementerna från blad- och sköldlöss. Många myror försvarar bladlöss från nyckelpigor som vill äta upp dem.

En del, till exempel gul tuvmyra, en vanlig art i Sverige, håller rotsugande bladlöss som ”boskap” i sina bon. Tuvmyrorna lever på lössens honungsdagg och behöver således inte lämna hemmet så ofta. Andra, till exempel skördemyror, lever av frön, och de sydamerikanska bladskärarmyrorna lever av svamp som de odlar i sina bon.

 

Fästing – en blodsugare i livets alla stadier
Fästingar är inte insekter utan ingår i gruppen spindeldjur. Det finns tre aktiva stadier i fästingens liv: larv, nymf och vuxen. Hela utvecklingen från en generation till nästa kan ta två till tre år.

Larven har sex ben och blir cirka 0,5 mm lång. Den behöver suga blod från ett värddjur innan den kan övergå till nästa utvecklingsstadium, nymf. När larven sugit sig full med blod släpper den taget och ramlar ned på marken och ömsar hud. Nymfen har åtta ben och blir cirka 1  mm lång. Även den behöver blod innan den kan ömsa hud och utvecklas till en vuxen fästing.
Den vuxna fästingen har också åtta ben.

Den vuxna honan är cirka 2–3  mm lång och har röd bakkroppsspets. Hon behöver en blodmåltid för att kunna lägga ägg. Efter parningen sväller honans bakkropp upp av den stora mängd (2  000–3  000) ägg som utvecklas. Efter honans sista blodmåltid läggs alla äggen i en klump, varpå honan dör. Äggen kläcks och larverna utvecklas inom en månad från det att honan ätit. Larverna kan sedan vänta med att äta till nästa år.

Prova NE.se gratis