Uppslagsverket

Venus

Veʹnus, symbol ♀, solsystemets näst innersta planet. Venus bana går närmast innanför jordens, och vinkeln mellan Venus och solen sedd från jorden, den s.k. elongationen, uppgår maximalt till 48°. Följaktligen syns Venus endast på morgonen eller kvällen och har populärt brukat benämnas Morgonstjärnan respektive Aftonstjärnan.

Venus ljusstyrka och synbarhet varierar inom vida gränser på grund av banrörelsen. Tidvis är Venus den överlägset ljusaste planeten på himlen och överglänser lätt natthimlens alla stjärnor. Venus faser och apparenta storleksvariation upptäcktes av den italienske naturvetenskapsmannen Galileo Galilei i december 1610 och utgjorde ett viktigt stöd för den heliocentriska världsbilden, då sådana fenomen omöjligt kan förklaras med en geocentrisk modell. Från planetens mörka nattsida observeras ibland ett svagt sken som uppstår när kväve- och syreatomer bildar kvävemonoxid samt när syrgas bildas genom spjälkning av koldioxid, i båda fallen under utsändande av strålning.

Venus är något mindre än jorden till radie och massa men avviker dramatiskt genom att nästan sakna rotation och magnetfält. Den har heller ingen måne. Planeten vrider sig ett varv på hela 243 dygn motriktat banrörelsen (s.k. retrograd egenrotation, till skillnad från t.ex. jordklotets direkta, eller prograda, egenrotation) och är i det närmaste klotrund. Venus retrograda egenrotation är troligen en konsekvens av den sista fasen i de jordliknande planeternas uppkomst, då embryon med massor som uppgick till 0,1–0,2 jordmassor förenades i väldiga kollisioner. Vid sådana kollisioner ges den växande planeten en godtycklig rotationsaxel och rotationsperiod. Tidvattenkrafter från solen och jorden har under de efterföljande årmiljarderna justerat Venus rotationsegenskaper ytterligare.

Venusatmosfären
Sedan Venus visade sig ha en atmosfär och vara ungefär lika stor och tung som jorden betraktades den med respektblandad spänning som en systerplanet till vår egen. Dess yta skulle alltså kunna hysa livsdugliga miljöer och varför inte liv? Tecknen har dock hopat sig alltsedan 1920-talet på att Venus är betydligt ogästvänligare än jorden, och från 1950-talet har livsidén slutgiltigt övergivits på grund av nya observationer, främst med rymdsonder, särskilt de sovjetiska Venerasonderna.

Venus är en ständigt molnhöljd planet på grund av ett flera tiotal kilometer tjockt lager av svavelsyradroppar, som i huvudsak ligger på mellan 50 och 70 km höjd. På 50 km höjd är trycket lika med trycket på jordytan och temperaturen ungefär som på jorden, men därunder skenar förhållandena i väg så att Venusytan har en temperatur av nära 500 °C och ett tryck av 90 gånger det jordiska. Detta orsakas av en oerhört massiv koldioxidrik atmosfär med åtföljande växthuseffekt. Syre och vattenånga saknas i stort sett helt. Vindarna är svaga nära marken, men ovan molnen blåser en jetström med 100 m/s i västlig riktning.

Genom avsaknaden av magnetfält saknar Venus även magnetosfär. Dess övre atmosfärskikt är dock joniserade, främst på planetens dagsida, och står emot solvinden som tvingas ut på sidan av Venus.

Venus geologi
Tanken att Venus ska likna jorden har levt kvar längre i geologiskt hänseende. Två planeter med nästan samma storlek och sammansättning bör ha samma drivkraft till vulkanism och tektonik (rörelser i ytlagren), och frågan är inte om Venus är olik jorden utan hur lik den är. De sovjetiska Veneralandarnas resultat samt detaljerad kartläggning av hela Venusytan med hjälp av radar visar att vulkaniska landskap dominerar och att de omskapats i ungefär samma takt som på jorden. Ytformationerna har sålunda en ålder av i genomsnitt en halv miljard år.

De tektoniska rörelserna tycks dock följa ett annorlunda mönster, kanske därför att berggrunden är så mycket hetare på Venus än på jorden. Venus litosfär tros således vara tunnare än vår egen. Topografin är i stora drag flackare, och de två stora högländerna, Aphrodite Terra och Ishtar Terra, kan inte sägas motsvara jordiska kontinenter. Vulkanformen är extremt flack. Unikt för Venus är talrika koronor – runda områden på något tiotal mil där magmaströmmar har deformerat ytan men inte riktigt, eller bara nätt och jämnt, lyckats bryta igenom den.

Venuspassager
Likt Merkurius kan Venus passera framför solen sett från jorden. Detta sker vid nedre konjunktion men endast vid de för Venus ovanliga tillfällen då planeten samtidigt är nära en av banans noder. Venuspassager inträffar i par, vilkas mellanrum är åtta år, och paren skiljer sig med mer än 100 år i tiden.

Johannes Kepler beräknade 1627 att en Venuspassage skulle inträffa 1631, men denna observerades aldrig. Den första observationen utfördes 1639 av Jeremiah Horrocks och William Crabtree nära Preston respektive Manchester, England. Ett av de vetenskapliga målen med James Cooks ena resa till Söderhavet var att observera passagen 1769 eftersom sådana observationer – utförda från olika orter – då användes för att bestämma värdet på den astronomiska enheten och avstånden i solsystemet. Vid passagen 1761 drog Michail Lomonosov slutsatsen att Venus har en atmosfär på grund av det ljusa skimret runt den mörka planetskivan.

Åren 1874 och 1882 skedde nästa par av Venuspassager. Dessa studerades med betydligt bättre utrustning och av fler observatörer än vid förra tillfället. Men den så kallade svarta droppen, ett optiskt fenomen som inträffar då Venus befinner sig precis innanför solens rand och som beror på Venus tjocka atmosfär, förhindrade återigen försöken att med hög noggrannhet bestämma storleken på den astronomiska enheten. Efter detta utvecklades alternativa metoder att bestämma solsystemets storlek, till exempel mätningar av parallaxen för andra himlakroppar och radar.

Ta del av vårt julerbjudande och få NE Utforska i ett helt år för endast 295 kr.
Använd kod NEJUL19 och spara 50 %.

Prova gratis i 7 dagar