Ukrainakrigets historiebruk

Med anledning av invasionen av Ukraina har Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet och en av Sveriges främsta experter på historiebruk, författat en text om Ukrainas historiebruk. Texten är ursprungligen skriven för läromedlen Samhällskunskap 7–9 och Samhällskunskap 1, 2 och 3 gy, men vi har valt att publicera den här också fri för alla att läsa.

Det pågår ett krig i vårt närområde. Ryssland har angripit grannstaten Ukraina, uppenbart för att krossa landet och införliva resterna med Ryssland. Kriget föregicks av att den allsmäktige ryska presidenten Vladimir Putin ställde krav på en säkerhetszon i förhållande till NATO. Denna zon omfattade Ukraina men också ett större europeiskt område, inom vilket den västliga försvarsorganisationen inte skulle få verka. Även Sverige, en icke NATO-medlem, blev hotat.

Tre historiska perspektiv

Vi lever nu i en farlig situation med oöverblickbara konsekvenser. Framtiden är oviss. Den enda dimension vi tycker oss ha kontroll över och som kan ge vägledning är den historiska. Historikerna och historielärarna kan med sitt vetenskapliga historiebruk, riktat mot att hitta konfliktens rötter, utvecklingar och brytpunkter, göra en insats. Tre perspektiv på bruket av historia, var och en med olika historiska djup, kan identifieras.

Den ukrainska nationen

Det första perspektivet går tillbaka till 800-talet, när en första statsbildning skapades då östslaviska stammar mötte vikingar på handelsfärder nedför floden Dnepr. Ett första rike, Kievrus, uppstod i detta möte. Då fanns varken ukrainare eller ryssar, men båda de nutida staterna Ukraina och Ryssland härleder sig själva från denna urhistoria. Ukrainarna har sannolikt större rätt i det, eftersom Kievrus i huvudsak var beläget på det nuvarande Ukrainas territorium.

Den ryska tolkningen är maktbaserad. Det Ryssland som så småningom utkristalliserades längre norrut blev den starkare staten i området, och på 1600-talet underkastade sig ukrainska kosacker den ryske tsaren. Ryssland blev allt, Ukraina inget.

SERGIY PALAMARCHUK/SHUTTERSTOCK
Zaporoger var kosacker som bodde mellan Dnjepr och Södra Bug i dagens Ukraina, ett område som hette Zaporogiska Sitj. En teatergrupp rekonstruerar här i en föreställning från 2018 hur det kan ha sett ut.

Sovjetisk imperialism

Det andra perspektivet är det sovjetiska. Efter några få år av självständighet, de första i historien, blev Ukraina 1922 en sovjetrepublik, underordnad Moskva och de ryska härskarna. De senare slog hårt ner på vad de uppfattade som ukrainska nationalistiska försök att skapa större oberoende i förhållande till Moskva.

Putins maktambitioner

Det tredje perspektivet är postsovjetiskt, med en tydlig huvudperson: Vladimir Putin. Han har visat att han till varje pris vill återupprätta Rysslands storhet, på Ukrainas och andra forna sovjetrepublikers bekostnad. 2008 beordrade han krig mot Georgien, som visat tendenser att närma sig väst, och 2014 lät han rysk militär ockupera Krimhalvön och bistod etniska ryssar att bilda egna territorier på ukrainsk mark, med motiveringen att dessa var diskriminerade och förföljda i Ukraina.

Historiska paralleller

Men det vetenskapliga bruket av historia räcker i dag inte till. I denna krissituation vill vi utnyttja historien mer instrumentellt, politiskt, moraliskt eller existentiellt, beroende på var vi står och vem vi är. Många 1900-talshistorier har plockats fram för att hjälpa oss att skapa mening i det som nu sker.

Kalla kriget, med dess motsättningar mellan öst och väst, ligger nära till hands för paralleller, analogier och jämförelser.

Några har pekat på de första åren efter andra världskrigets slut, då sovjettrupper bistod kommunister att ta makten i Östeuropa för att skapa ett system av Moskvatrogna satellitstater för att undvika sådana attacker västerifrån som Nazityskland genomfört 1941.

Andra pekar på Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968, då försök att demokratisera Ungern och Tjeckoslovakien slogs ner av sovjetiska stridsvagnar.

Ytterligare andra pekar längre tillbaka, till den tyska Weimarrepubliken, som ville ha revansch efter nederlaget i första världskriget och utlöste nästa världskrig. Vill Ryssland på liknande sätt hämnas efter Sovjetunionens fall?

HULTON ARCHIVE/GETTY IMAGES
En ungrare spottar på resterna av en nedriven staty av Stalin under Ungernrevolten 1956.

Den allra mest gångbara av historiska lärdomar har sitt ursprung i München 1938. Då träffade Hitler västledare och lovade fred, om han bara fick annektera Sudetområdet i Tjeckoslovakien. Mötet resulterade i Münchenöverenskommelsen. Historien tog dock inte slut. Hitlers aggression fortsatte, vilket utlöste andra världskriget. Historisk lärdom: Lita aldrig på en diktator med ett aggressivt CV utan stoppa honom i tid, så att inget nytt världskrig utbryter.

Bruk eller missbruk (av historien)?

Mot vårt historiebruk svarar ett ryskt. Putins tal vittnar om att en klassisk rysk rädsla för angrepp från väst, med exempel på angripare som Karl XII, Napoleon och Hitler, står högt på agendan för att förklara varför väst måste hållas tillbaka. Redan den gamle ryske historikern Kljutjevskij beskrev den ryska motstrategin: anfall är bästa försvar.

Att bruka historia är både naturligt och klokt. Men det finns en risk: att vi är så fast i välkända historiska mönster att de blir till självuppfyllande profetior, att historien blir så ödesbestämd att den inte får visa på alternativa, fredligare vägar mot framtiden.

Då blir bruk av historia missbruk.
Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet

 

 

Vill du veta mer Ukrainakriget och och få material till din undervisning?
Kolla in vår sida om lektionstips i ämnet.

Jag vill veta mer om Ukrainakriget