{"id":4372,"date":"2023-03-07T12:35:42","date_gmt":"2023-03-07T12:35:42","guid":{"rendered":"https:\/\/www.ne.se\/info\/?p=4372"},"modified":"2025-05-20T12:40:53","modified_gmt":"2025-05-20T12:40:53","slug":"yoko-ono","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.ne.se\/info\/privat\/yoko-ono\/","title":{"rendered":"Yoko Ono"},"content":{"rendered":"\n\n
\n
\n
\n \n
\n \n
\n

Privat<\/p>\n <\/div> \n \n \n

Yoko Ono <\/h2> \n

Ono [ono], Yoko, f\u00f6dd 18 februari 1933, japansk-amerikansk konstn\u00e4r, filmskapare, komposit\u00f6r och s\u00e5ngerska.<\/p>\n <\/div>\n\n <\/div>\n <\/div>\n<\/section>\n\n\n\n

\n
\n
\n\n
\n
\n
\n

Yoko Ono b\u00f6rjade verka som konstn\u00e4r under efterkrigstiden i Japan. I b\u00f6rjan av 1960-talet kom hon att spela en central roll i New Yorks avantgardekretsar. Hon hade betydelsefulla kontakter i den internationella Fluxusr\u00f6relsen (se Fluxus) och associeras ofta med den konstriktningen \u00e4ven om hon har varit m\u00e5n om att understryka sin individuella sj\u00e4lvst\u00e4ndighet. Det finns \u00e4ven inslag av zenbuddhistisk filosofi i Onos verk.<\/p>\n

 <\/p>\n

Yoko Onos bok Grapefruit (1964) inneh\u00e5ller en rad instruktioner riktade till l\u00e4saren ang\u00e5ende utf\u00f6randet av m\u00f6jliga och \u00e4ven \u201dom\u00f6jliga\u201d konstverk.<\/p>\n <\/div>\n <\/div>\n\n

\n \"\"\n <\/div>\n <\/div>\n\n <\/div>\n <\/div>\n<\/section>\n\n\n\n
\n
\n
\n
\n

Boken kan ses som en nyckel till hennes eget konstn\u00e4rskap men har ocks\u00e5 fungerat som inspirationsk\u00e4lla f\u00f6r andra konceptkonstn\u00e4rer. Instruction Paintings \u00e4r en svit konstverk som ger olika anvisningar till publiken. F\u00f6rst utf\u00f6rde hon dessa som sm\u00e5 teckningar men f\u00f6rstorade sedan verken till stora konceptuella installationer. I Ceiling Painting (Yes Painting) (1966) uppmanas publiken att kl\u00e4ttra uppf\u00f6r en stege och genom ett f\u00f6rstoringsglas betrakta m\u00e5lningen som utg\u00f6rs av verkets titel.<\/p>\n

Ett exempel p\u00e5 hennes performancekonst \u00e4r Cut Piece (1964\u201366), ett verk som hon uppf\u00f6rde flera g\u00e5nger i Japan, New York och London. \u00c4ven h\u00e4r \u00e4r publikens deltagande en del av verket: med en sax avl\u00e4gsnar \u00e5sk\u00e5darna successivt konstn\u00e4rens kl\u00e4der. Verket \u00e4r m\u00e5ngtydigt eftersom det b\u00e5de visar upp kvinnan (konstn\u00e4ren) som objekt och samtidigt visar hur det materiella lagret av civilisation (kl\u00e4derna) d\u00f6ljer det naturliga (den nakna kroppen). Samtidigt handlar verket ocks\u00e5 om publikens s\u00e4tt att f\u00f6rh\u00e5lla sig till situationen.<\/p>\n<\/div>\n <\/div>\n <\/div>\n<\/section>\n\n\n\n\n\n\n

\n
\n
\n\n
\n \n
\n \"\"\n <\/div>\n\n
\n
\n

P\u00e5 den retrospektiva utst\u00e4llningen Half-a-Wind-Show 2013 p\u00e5 Louisiana i Humleb\u00e6k, Danmark, f\u00f6rekom bland annat en version av Wish Tree, ett verk som sedan 1990-talet har f\u00f6rekommit i olika utst\u00e4llningar, d\u00e4r bes\u00f6kare fick skriva ned sina \u00f6nskningar p\u00e5 lappar och s\u00e4tta upp dem i ett tr\u00e4d.<\/p>\n

 <\/p>\n

Sedan skickades lapparna till Island d\u00e4r de gr\u00e4vdes ned vid den ljusinstallation, Imagine Peace Tower, som Ono skapade 2007 till minne av maken (fr\u00e5n 1969) John Lennon.<\/p>\n <\/div>\n <\/div>\n\n <\/div>\n\n <\/div>\n <\/div>\n<\/section>\n\n\n\n

\n
\n
\n

Yoko Ono blev k\u00e4nd f\u00f6r en bred allm\u00e4nhet genom sitt musikaliska samarbete med John Lennon. F\u00f6rutom att vara medkomposit\u00f6r till flera av dennes l\u00e5tar har hon givit ut egna skivor som Yoko Ono\/Plastic Ono Band (1970), Fly (1971) och Season of Glass (1981). I egenskap av rockartist gav hon tidigt r\u00f6st \u00e5t feministiska id\u00e9er i en mansdominerad musikgenre. Albumet Yokokimthurston (2012) \u00e4r ett samarbete mellan Yoko Ono och Sonic Youth-musikerna Kim Gordon och Thurston Moore.<\/p>\n <\/div>\n <\/div>\n<\/section>\n\n\n\n\n\n\n

\n
\n
\n \n\n Prova gratis mobil <\/a> <\/div>\n <\/div>\n<\/section>","protected":false},"excerpt":{"rendered":"","protected":false},"author":6,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"inline_featured_image":false,"footnotes":""},"categories":[28],"tags":[],"class_list":["post-4372","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-privat"],"acf":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4372","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/users\/6"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=4372"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4372\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":9016,"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/4372\/revisions\/9016"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=4372"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=4372"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.ne.se\/info\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=4372"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}