kunna

kunna

kunn`a verb kunde kunnat, pres. kan
ORDLED: kun-de
SUBST.: kunnande (till 1)

1 behärska utförandet av (det att) i kroppsligt el. intellektuellt avseende {→förmå 1, ²mäkta}: hon kan spela piano; hon kan rida alla hästar; han kan konversera bra på tyska; han kunde inte simma förrän han var tio