1. habituering

    habituering, inlärningsfenomen som innebär att en regelbundet förekommande eller upprepad stimulering så småningom inte längre uppmärksammas.
  2. habituell

    habituell (franska habituel ’sedvanlig’, ’vanlig’), upprepad, vanemässig; vanlig, normal.
  3. habitus

    habitus, inom mineralogin en kristalls yttre form.
  4. habitualtillstånd

    habitualtillstånd (av medeltidslat. habitualis, av latin habitus ’tillstånd’, ’skick’), medicinsk term: vad som är det normala, det vanliga för en viss patient.
  5. habitus

    habitus, disposition eller beskaffenhet som gör att någon vanemässigt förhåller sig på ett visst sätt.
  6. habitus

    habitus, det helhetsintryck som en organism ger.
  7. habitus

    habitus, medicinsk term: kroppens byggnad, utseende eller allmänna beskaffenhet.
  8. habituell aspekt

    habituell aspekt, verbkategori som karakteriserar verbhandlingen som regelbundet återkommande, se aspekt.
  9. habitué

    habitué subst. ~n äv. ~en, ~er ORDLED: hab-itu-én
    Svensk ordbok
  10. habitus

    ha´bitus subst., ingen böjning, n-genus ORDLED: hab-it-us
    Svensk ordbok