1. Maastrichtfördraget

    Maastrichtfördraget, Unionsfördraget, egentligen Fördraget om Europeiska unionen, konstituerande avtal om utveckling av samarbetet inom ramen för de tre sedan tidigare etablerade europeiska gemenskaperna: Europeiska kol- och stålgemenskapen EKSG (1952), Europeiska ekonomiska gemenskapen EEG (1958) samt Europeiska kärnenergigemenskapen EURATOM (1958).
  2. GUSP

    GUSP, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom Europeiska unionen (EU), skapad genom ikraftträdandet av Unionsfördraget (Maastrichtfördraget) 1 november 1993.
  3. CFSP

    CFSP, the Common Foreign and Security Policy, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) inom Europeiska unionen (EU), skapad genom ikraftträdandet av Unionsfördraget (Maastrichtfördraget) 1 november 1993.
  4. EU

    EU, förkortning för Europeiska unionen, benämning på det sedan 1 november 1993 enligt Unionsfördraget (Maastrichtfördraget) fördjupade och utvidgade samarbetet mellan europeiska stater (28 stater från och med 2013).
  5. unionsmedborgarskap

    unionsmedborgarskap, medborgarskap i EU, som varje medborgare i ett EU-land har utöver sitt nationella medborgarskap enligt Maastrichtfördraget.
  6. Lissabonfördraget

    Lissabonfördraget, avtal om ändring av Unionsfördraget (Maastrichtfördraget, 1993) och fördraget om Europeiska Gemenskapen ( Romfördraget, 1958), undertecknat 13 december 2007 av stats- och regeringschefer från Europeiska unionens 27 medlemsländer.
  7. Philippe Séguin

    Séguin, Philippe, född 1943, fransk politiker (gaullist).
  8. EU-lagen

    EU-lagen, benämning på lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
  9. närhetsprincipen

    närhetsprincipen, princip inom EU vilken innebär att organisationen skall eftersträva att all verksamhet skall bygga på närhet till medborgarna.
  10. subsidiaritetsprincipen

    subsidiaritetsprincipen, term som ursprungligen hämtats från den katolska kyrkans sociallära, främst känd genom Unionsfördraget (Maastrichtfördraget), där den innebär att beslut inom områden där Europeiska unionens (EU:s) organ inte har exklusiv kompetens ska fattas på lägsta möjliga effektiva nivå, dvs. nationellt, regionalt eller lokalt.