1. befallande

    befall´ande adj., ingen böjning ORDLED: be-fall-ande
    Svensk ordbok
  2. befalla

    befall´a verb befallde befallt, pres. befaller ORDLED: be-fall-er SUBST.: befallande, befallning
    Svensk ordbok
  3. andebesvärjelse

    andebesvärjelse, befallande tilltal till andar för att få dem att vika (se exorcism) eller för att utnyttja deras tjänster (se magi).
  4. imperativ

    imperativ, modus som anger uppmaning, förbud, vädjan, råd etc.
  5. kommendör

    kommendör, inom Frälsningsarmén titel för ledare för ett nationellt högkvarter.
  6. polemark

    polemark, i antikens Grekland ämbetsman med huvudsakligen militärt ansvar.
  7. potestas

    potestas, i antikens Rom rätten att befalla över andra, inom familjen utövad av paterfamilias.
  8. imperativ

    imperativ, i filosofin ofta en imperativ sats, dvs. en sats som uttrycker en uppmaning, befallning, norm eller dylikt.
  9. imperativt mandat

    imperativt mandat föreligger när en vald ledamot i en representativ församling (riksdag, kommunfullmäktige etc.) tvingas rösta i konkreta ärenden efter diktat från dem som valt honom/henne.
  10. kommendant

    kommendant, högste befälhavaren inom en fästning eller en större garnison.