1. gyttjig

    gytt`jig adj. ~t ORDLED: gyttj-ig
    Svensk ordbok
  2. gyttja

    gyttja, organisk jordart, bildad i insjöar och skyddade havsvikar, främst genom nedbrytning utan syretillträde av sedimentära djur- och växtrester.
  3. gyttja

    gytt`ja subst. ~n ORDLED: gyttj-an
    Svensk ordbok
  4. grovdetritusgyttja

    grovdetritusgyttja, typ av gyttja, kännetecknad av hög halt av grovdetritus, dvs. för blotta ögat urskiljbara fragment av växter och djur.
  5. putrifiering

    putrifiering, putrifikation, äldre samlingsnamn för de processer som leder till bildning av gyttja.
  6. bränntorv

    bränntorv, torv som har skördats för att användas till bränsle, oavsett om det är frågan om en riktig torv eller t.ex. en brännbar gyttja.
  7. gyttjelera

    gyttjelera, gyttjig lera, jordart bestående av lera med 3–6 % inblandning av gyttjesubstans, räknat på torrvikten.
  8. skalgyttja

    skalgyttja, tidigare snäckgyttja, organogen jordart bestående av gyttja bemängd med skalrester av snäckor och musslor.
  9. detritusgyttja

    detritusgyttja, jordart huvudsakligen bestående av fragment av växter och djur (detritus).
  10. högmosse

    högmosse, torvmarkstyp med en central mossekupol som höjer sig över omgivningen.