1. habil

    habi´l adj. ~t ORDLED: hab-il
    Svensk ordbok
  2. habilitet

    habilitet, egentligen förmåga, juridisk term som innebär att någon själv med rättslig verkan kan förplikta sig.
  3. habilitation

    habilitation (till habilitera, se vidare habilitering; jämför tyska habilitieren ’förvärva docentkompetens’) innebär att man styrker (eller förbättrar) sin kompetens till en viss befattning, habiliterar sig; särskilt förvärvande av docentkompetens vid tyskt universitet.
  4. habilitering

    habilitering, utveckling av ny förmåga till skillnad från rehabilitering, som innebär att förlorad förmåga skall återvinnas.
  5. habilitet

    habilite´t subst. ~en ORDLED: hab-il-itet-en
    Svensk ordbok
  6. habilitering

    habilite´ring subst. ~en ORDLED: hab-il-it-er-ing-en
    Svensk ordbok
  7. habilitera sig

    habilite´ra sig verb habiliterade habiliterat ORDLED: hab-il-it-er-ar SUBST.: habiliterande, habilitering
    Svensk ordbok
  8. Homo habilis

    Homo habilis, homininart inom släktet äkta människor (Homo) som levde mellan 2,33 och 1,4 miljoner år sedan.

  9. barn- och ungdomsneurologi med habilitering

    barn- och ungdomsneurologi med habilitering, medicinsk specialitet inom området pediatrik, inrättad 1992, vilken omfattar diagnostik och behandling vid medfödda och förvärvade sjukdomar samt skador i nervsystemet och musklerna.
  10. Israhel van Meckenem

    Meckenem, Israhel van, född ca 1450, död 1503, tysk kopparstickare och guldsmed.