1. oboe

    oboe, träblåsinstrument med konisk borrning och dubbelt rörblad i sopranläge.
  2. oboe

    oboe, i orgeln en stämma i rörverket.
  3. normalton

    normalton, stämton, ton som brukas som referens vid stämning av musikinstrument och som vanligen erhålls från stämgaffel.
  4. träblåsinstrument

    träblåsinstrument, sammanfattande benämning på orkesterns flöjter och rörbladsinstrument, dvs. främst tvärflöjt, oboe, fagott, klarinett och saxofon.
  5. blåsinstrument

    blåsinstrument, musikinstrument hos vilket en avgränsad luftmängd utgör det vibrerande element som bestämmer tonhöjd och klangfärg.
  6. engelskt horn

    engelskt horn, franska cor anglais, italienska corno inglese, träblåsinstrument med dubbelt rörblad, altformen av oboe; det är stämt i F, en kvint under oboen.
  7. orgel

    orgel, blåsinstrument som förses med luft genom ett bälgverk och spelas med tangenter.

  8. OBO-fartyg

    OBO-fartyg, OBO, kombinationsfartyg avsett att ta omväxlande olja, lätta torra bulklaster och tunga bulk­laster, främst malm (engelska ore).

  9. rörbladsinstrument

    rörbladsinstrument, blåsinstrument med tonalstring genom rörblad (”rör”), elastiska tungor vanligen av förvedad vass och förekommande i två huvudtyper: med enkelt eller dubbelt rörblad.
  10. oboe

    oboe [å`boe äv. åbå´] subst. ~n ~r ORDLED: obo-en
    Svensk ordbok