upp`leva verb upplevde, upplevt el. ~t, pres. upplever ORDLED: upp--lev-er SUBST.: upplevande; upplevelse

identitet, självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ.

förintelsen (engelska holocaust, hebreiska shoa), benämning på nazisternas folkmord på judar under andra världskriget 1939–45.

Kahlo, Frida, 1907–54, mexikansk målare.

etnicitet, identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.

kunskapsteori, epistemologi, en huvudgren av filosofin som studerar grundläggande frågor om framför allt kunskapens natur, objekt och källor, t.ex.: Vad är kunskap? Vad kan vi ha kunskap om, en objektiv yttervärld eller bara våra egna upplevelser? Vad vilar vår kunskap ytterst på, sinnena eller förnuftet?

belöningssystem, nervcellscentrum och ledningsbanor i hjärnan som har en avgörande roll i uppkomsten av positiva och lustfyllda upplevelser, såsom tillfredsställelse, lycka och njutning.

gängbrottslighet, gängkriminalitet, brott som begås inom ramen för ett gruppsammanhang som har viss varaktighet och där brottsligheten spelar en inte obetydlig roll för gruppens identitet.

atman, ātman, i indisk filosofisk litteratur från och med upanishaderna en term för en evig innersta essens i såväl människan som andra levande varelser.

fjälluggla, Bubo scandi’acus, art i fågelfamiljen ugglor.