1. expediera

    expedie´ra verb ~de ~t ORDLED: ex-pedi-er-ar SUBST.: expedierande, expediering; expedition
    Svensk ordbok
  2. departement

    departement, del av Regeringskansliet med uppgift att bereda och expediera ärenden som avgörs av regeringen.

  3. lagstiftning

    lagstiftning, det förfarande genom vilket en ny lag tillkommer eller en gammal lag ändras eller upphävs.

  4. bulla

    bulla, en av påven utfärdad ämbetsskrivelse av stor vikt, ofta ett privilegium, uppkallad efter den blybulla varmed den beseglades.
  5. kansli

    kansli, ursprungligen benämning på ett rum där skrivelser mottogs och utfärdades, senare beteckning på det tjänstemannakollektiv som handhade dessa uppgifter.
  6. kansler

    kansler, ämbetsmannatitel, som i Sverige ingår i titlarna för justitiekanslern, universitetskanslern samt kanslern och vice kanslern vid Kungl. Maj:ts orden.

  7. Kunglig Majestäts kansli

    Kunglig Majestäts kansli, till och med 1974 sammanfattande benämning på Statsrådsberedningen, departementen, Justitiekanslern och Riksåklagaren; även den 1972 indragna Nedre justitierevisionen räknades dit.

  8. Kanslikollegium

    Kanslikollegium, centralt svenskt ämbetsverk som uppkom 1626 genom att det kungliga kansliet organiserades som ett kollegium med rikskanslern som chef, biträdd av ett par riksråd som kansliråd (s.k. rikskansliråd).
  9. justering

    justering, ändring till något viktigare eller bättre; som juridisk term en handling, vanligen ett protokoll eller ett beslut, som efter kontroll och eventuella rättelser bekräftas och fastställs till sitt innehåll.
  10. ombudsråd

    ombudsråd, benämning 1714–19 på cheferna för de fem statsexpeditionerna vid Kungl.