u`tbuktning subst. ~en ~ar ORDLED: ut--bukt-ning-en

lever, hepar, organ hos ryggradsdjur, inklusive människan, som bildas som en förgrenad utbuktning från mag–tarmkanalen och som har ett stort antal funktioner och en dominerande roll i kroppens ämnesomsättning.

delfiner, Delphinidae, familj tandvalar med 34 arter som förekommer i världens alla hav.

blindtarm, cecum, caecum, hos många ryggradsdjur, inklusive människan, en blint slutande utbuktning från tarmen, olika utformad hos olika djurarter.

alveol, fin, halvklotformig utbuktning ytterst på lungans finaste luftrörsförgreningar.

tjocktarm, intestinum crassum, del av tarmkanalen i bukhålan mellan tunntarmen och anus hos ryggradsdjur inklusive människa.

hallon är ett rött bär som är släkt med björnbär i växtfamiljen rosväxter.

hypofys är ett litet men viktigt organ i hjärnan.

baroreceptor, tryckreceptor, sinnescell som reagerar på vävnadstänjning orsakad av tryck.

gälar, andningsorgan som utgör utbuktningar från kroppsytan, anpassade för andning i vatten.