I sin tidiga lyrik, t.ex. Nödvärn (1933) och Vårdagjämning (1937), framstod Karl-Gustaf Hildebrand som en av mellankrigstidens desillusionerade intellektuella, med en kristen grundsyn. I Djupt under ishöljet (1950) dominerar ett modernt livsåskådningsperspektiv mot kristen bakgrund, liksom i senare arbeten som Några dikter (1968), Som gräset (1989)