Karsten Hoydal debuterade 1946 och skrev därefter tre diktsamlingar utgivna i Teinur og tal (’Väg och språk’, 1972) samt prosaböckerna Leikapettið (’Krukskärvor’, 1971) och Heðin, Marjun og tjøldini (’Heðin, Marjun och strandskatorna’, 1979). Hans dikter karakteriseras av en ny naturmetaforik och en kritisk hållning till natur och