Med sin enda diktsamling, Digte (1893), skrev Sigbjørn Obstfelder in sig som en av de mest betydelsefulla lyrikerna i sekelskiftets skandinaviska diktning. Hans texter kretsar kring ensamhet, ångest och känslan av att vara en främmande gäst i tillvaron (”Jeg er vist kommet paa en feil klode”). ”Digte” med sitt rytmisk-musikaliska