Alf Larsens första diktsamlingar, bland annat Vinterlandet (1912), präglas av Baudelaireinflytande och 1890-talets känsla av tomhet och undergång. 1920- och 1930-talens lyrik, till exempel Vindens sus (1927) och Jordens drøm (1930), har en religiös grundton med stark anknytning till Olav Aukrust och Rudolf Steiner. Larsens sista samlingar,