Grupperna bestod vanligen av 4–5 medlemmar, där en försångare (hög tenor, ofta med inslag av mjuk falsett) understöddes av en bakgrundsgrupp (tenor, baryton och bas) med vokala riff, ofta nonsensfraser, t.ex. ”doo-wop”. Den hade sin högkonjunktur under 1950-talet med grupper som The Flamingos, The Cadillacs, The Penguins och The Moonglows.